Selma Lagerlöfs kontakter med Albert Bonniers förlag sträckte sig över nästan 50 år. Albert Bonnier förstod sig inte riktigt på hennes debutroman om Gösta Berling, men han insåg ganska snart hon kunde bli en stjärna. Förlaget tog väl hand Selma Lagerlöf, men ställde också vissa krav på lojalitet. Med sonen Karl Otto Bonnier utvecklades affärskontakter successivt till vänskap.

Selma Lagerlöfs första kontakt med Albert Bonniers förlag var i juli 1892. Hennes debutroman hade kommit ut på ett annat förlag. Trots bitsk kritik i pressen hade Albert Bonnier blivit intresserad av den nya författarinnan, bosatt i Landskrona, men med rötter i värmländsk berättartradition. Albert Bonnier och sonen Karl Otto Bonnier förstod sig inte riktigt på Selma Lagerlöfs författarskap.
– De såg inte Gösta Berlings potential när den okända skollärarinnan från Värmland publicerade de fem första kapitlen i tidskriften Idun. Det var i och för sig begripligt. Bokens fantasifulla sagoberättarton bröt radikalt med de sista resterna av åttitalets naturalism, skrev Per I Gedin i Litteraturens örtagårdsmästare, en bok om i första hand bokförläggare Karl Otto Bonnier.

Albert Bonnier ville ändå försöka knyta kontakt med denna debutant och erbjöd henne att skriva i förlagets prestigefyllda kalender. Selma Lagerlöf tackade för erbjudandet och lovade att leverera ett manuskript i augusti:
– Härmed har jag äran insända en novell, afsedd för Svea. Ämnet är taget från en gammal Bohuländsk sägen… Om den kan användas, vore jag tacksam för, om Ni själf ville bestämma, hvad den kan vara värd.

Novellen hette De fågelfria. Selma Lagerlöf gladdes åt att den kände konstnären Georg Pauli skulle göra vinjetterna. Hon fick 150 kronor och var mycket nöjd med honoraret, men bad om några friexemplar av kalendern. Det var bra betalt med dåtidens mått mätt. Gustaf Fröding fick exempelvis 200 kronor för en hel diktsamling.

Novellen uppmärksammades också utomlands och i januari 1893 hade Selma Lagerlöf fått förfrågningar från Danmark och Tyskland.
– Jag hoppas att Ni ej har något att invända mot att novellen ”de fågelfria” blir öfversatt till danska och möjligen också tyska, skrev Selma Lagerlöf till Albert Bonnier. '

Fick hjälp med korrektur
Samma år beställdes en ny novell till kalendern med illustrationer av Georg Pauli. Det blev också ganska uppenbart att förlaget kunde tänka sig satsa på Selma Lagerlöf.
– Tack för att Ni vill ha mig med i porträttsamlingen. Det porträtt jag nu sänder är två år gammalt, men det bästa jag har. I den danska tidningen hade jag ett annat, men det tog sig ej bra ut i litografi. Något nytt hinner jag väl ej taga, konstaterade Selma Lagerlöf i ett brev till Albert Bonnier.

Selma Lagerlöf behövde hjälp med kontakter i Stockholm och med att läsa korrektur. För dessa uppgifter tänkte hon anlita väninnan Mathilda Widegren och till förlaget meddelade Selma Lagerlöf:
– Hon är villig att hjälpa mig nu ock med dessa saker och som hon är särdeles skicklig och van vid sådant arbete, ville jag föreslå att hon finge läsa igenom äfven detta manuskript.

Selma Lagerlöf var nöjd med förlagets arvoden, men överlät ofta till Albert Bonnier att bestämma deras storlek. På ett förslag svarade hon:
– Jag finner det mycket frikostigt af Er, herr Bonnier att låta mig själf bestämma om pris på samlingen, men jag är knappast kompetent därtill.
Selma Lagerlöf fortsatte:
– Jag vet ej hvilket format Ni ämnar använda och jag skulle gärna vilja att boken blefve både snygg till utstyrseln och billig till pris.

Carl David af Wirsén, ständig sekreterare i Svenska Akademien, hade som litteraturkritiker varit mycket frän och nedlåtande mot Selma Lagerlöfs författarskap. Hennes novell i Svea fick positiv kritik i flera dagstidningar, men i ett brev till Albert Bonnier kommenterade hon af Wirséns reaktion:
-Hans var ju ej vidare behaglig, men då jag jämförde den med den han skref öfver min första bok, så föreföll den nästan älskvärd.

Budgivning på Berling
I mitten av 1895 tog Selma Lagerlöf upp frågan om nytryck av Gösta Berlings saga. Hon hade flera erbjudande, men ville helst att Albert Bonniers förlag skulle stå för all utgivning. Selma Lagerlöf var under stor ekonomisk press, vilket hon påpekade för Albert Bonnier:
– Jag har tvånget öfver mig att både min mor och en annan gammal släkting skola lefva af mitt arbete och sålunda måste jag fästa stor vikt vid att kunna skaffa dem en sorgfri ställning.

Selma Lagerlöf bad om ett konkret bud på hur mycket hon kunde få för en ny upplaga för att kunna jämföra med andra förlags erbjudanden. Om debutromanen påpekade hon:
– Vet Ni, den är ej längre ett sådant svart får, som då den först kom ut. Det finnes verkligen någon efterfrågan efter den, men bokhandlaren här i staden t.ex. säger bara om den, att den måste bli billigare.

Efter flera, komplicerade turer blev det ändå Albert Bonniers förlag som fick ge ut den nya versionen av Gösta Berlings saga.
– Jag har med stor glädje mottagit underrättelse i Ert sista bref och ber att få uttrycka min tacksamhet öfver att Ni fortfarande vill ombesörja utgifvandet af mina böcker, skrev hon till Albert Bonnier.

Selma Lagerlöf arbetade i stor utsträckning som egen agent för att sälja manuskript till utländska förlag och översättare. Antikrist Mirakler blev en stor framgång, inte minst utomlands. Hon ber därför om extra friexemplar som ska skickas till utländska förläggare:
– Jag ligger nämligen i underhandling om öfversättning till engelska, tyska, franska, italienska och eventuellt till ungerska och holländska.

Selma Lagerlöf gladdes också mycket åt att engelsmän och amerikanare uppskattade hennes debutroman.

På hemmaplan såg hon till att böcker och noveller nådde de mest inflytelserika kretsarna i samhället. Selma Lagerlöf tackade Albert Bonnier för ”kungaböckerna”:
– De voro vackert utstyrda. Kungen fick sitt exemplar genom hoffröken Nordenfeldt och bad henne framföra sitt tack. Från prinsen har ännu intet afhörts.

Efter samtal med en vän, som arbetade med välgörenhet, föreslog Selma Lagerlöf att förlaget borde se över möjligheterna att ge ut en folkupplaga, exempelvis små, billiga häften av Gösta Berlings saga eller Antikrist Mirakler.
-Jag skulle själv vara glad om jag kunde bli förstådd af de mindre bildade klasserna, förklarade Selma Lagerlöf.

Sonen Bonnier tog över
Selma Lagerlöf hade synpunkter på det mesta, exempelvis boktitlar, illustrationer, layout och typsnitt. Hon föreslog titlar till böcker. Det var Selma Lagerlöf själv som ändrade den tredje bokens titel till En herrgårdssägen. Hon bestämde också att väninnan Sophie Elkans historiska roman skulle heta John Wall En historia från det gamla Göteborg.
– Jag är särdeles glad åt att Fru Elkans bok har kommit på Ert förlag, jag tycker, att den är ett högst förträffligt arbete och nu har den också fått den vackra utstyrsel, som den borde ha för att kunna göra sig gällande.

Nyss hemkommen från den långa resan till Egypten och Palestina sommaren 1900, får Selma Lagerlöf bud att Albert Bonnier, drygt 80 år gammal, hade dött. Sonen Karl Otto Bonnier hade de senaste åren svarat för kontakterna med Selma Lagerlöf, men hon saknade den gamle förläggaren:
– Han var en så beundransvärt klok man, att det var ett stort nöje att höra honom och dessutom är det kärt för mig att minnas den välvilja hvarmed han bemötte mig från första stunden till den sista.
Selma Lagerlöf önskade sonen lycka till och hoppades på många års framgångsrikt samarbete. Hon uppmärksammade också att syskonen Bonnier till faderns minne avsatt pengar till en särskild fond för författare och konstaterade för egen del:
– Jag tänker med viss saknad på att något dylikt ej fanns för tio år sedan, då hade jag sluppit att spilla bort mycken tid med skolarbete.

Några år senare blev Selma Lagerlöf invald som ledamot av stipendienämnden. Hon efterträdde Ellen Key och tackade för erbjudandet:
– Ja, det vill säga att ett villkor måste jag sätta och det är att alla de andra ledamöterna i komitén vilja ha mig, äfven Heidenstam.

Det första stora projektet med Karl Otto Bonnier som förläggare blev romanen Jerusalem. Selma Lagerlöf konstaterade snart att det skulle bli två delar. Den ena skulle handla om bönders liv i Nås före avresan till Jerusalem medan den andra skulle bli en skildring av livet i den kristna kolonin. Som rådgivare och läsare hade Selma Lagerlöf bland andra professor Karl Warburg.
– Han har läst bokens första del och han är mycket nöjd med hvad han hört.

Selma Lagerlöf hade samtidigt insett att hon inte klarade av att leverera manuskriptet i tid:
– Det är mig ytterst pinsamt att tänka på att jag narrat er.

Bad om förskott på bok
Selma Lagerlöf kom själv med förslag till illustratör. Det var en ung konstnärinna, Ruth Andersson Milles, syster till Carl Milles, som bodde i Paris. Hon hade gjort några illustrationer till En herrgårdssägen och till Antikrist Mirakler.
– Hon bad mig nämligen, att jag skulle förorda henne för Er för att få utföra en perm till någon av mina böcker. Om Ni av teckningen finner, att hon har talang, så kanske hon nu kunde få sin önskan uppfylld.

Förlaget returnerade ganska omedelbart Ruth Andersson Milles teckningar och Selma Lagerlöf hade viss förståelse för det.

Selma Lagerlöf funderade också själv över illustrationer till romanen om bönderna från Dalarna. Hon hade fastnat för en dalmålning som föreställde Jerusalem, men med bondstugor, lantkyrkor, herrgårdar och lummiga träd och friskt, rinnande vatten. Karl Otto Bonnier gick upp till Skansen i Stockholm för att studera dalmålningar.

Selma Lagerlöf var nöjd med utkasten till första delens omslag. Hon tyckte mest om stugan i vackra färger samtidigt som hon försiktigt påpekade:
– Kyrkan var ej lika den verkliga Nås kyrka och då alla veta att händelsen tilldragit sig där, komma de att anmärka på detta.
Hon hade också synpunkter på omslagets layout och typsnitt:
– Det är alltid tråkigt med en boktitel, som ej är synlig vid första ögonkastet. Nu taga bokstäfverna sig ut, som skulle de ej få rum.

Några år senare hade hon också invändningar mot valet av illustrationer till Herr Arnes penningar:
– Så funderar jag mycket på den där bilden med knifvarna, den tycker ingen om. Skulle det inte vara skäl att rent af utesluta den, eller om Ni ej tycker, att detta går an, så undrar jag om man icke kunde taga bort blodet på knifvarna.

Även om inkomster var mycket goda, lever Selma Lagerlöf under hård ekonomisk press. Hon bad allt oftare om pengar från förlaget för att hjälpa släktingar. Dessutom hade resan till Egypten och Palestina dragit med sig stora utgifter.
– Jag kan nog reda mig för mitt lilla hushåll under den korta tid, som återstår till dess boken kommer ut, men jag har nu en bror i Amerika som just aldrig har det synnerligt bra och i år har han blifvit skadad i en fabrik så att jag måste underhålla honom och hans familj, skrev Selma Lagerlöf och bad om 900 kronor i förskott.

Förfärliga manuskript
Den ökade uppmärksamheten kring författarskapet hade också nackdelar. Människor med ambitioner att bli författare vände sig till Selma Lagerlöf. De bad henne läsa manuskript och att hon skulle lägga ett gott ord hos något förlag, i första hand Albert Bonniers förlag.
– Oftast säger jag nej, och då jag är snäll och läser, så har det alltid varit underhaltiga saker. Nu vill jag bedja Er om hjälp att slippa ifrån detta sorts arbete, hvartill jag rent ut sagdt ej duger. Jag förstår ej hvad som kan gå för sig i tryck. Alla manuskript synas mig förfärliga, skrev hon uppgivet till Karl Otto Bonnier, som senare lovade att ta hand om denna anstormning. Selma Lagerlöf blev mycket tacksam:
– Tack för att jag får sända plågoandarna på Er utan vidare.

Albert Bonniers förlag gav normalt inte ut läroböcker. Den marknaden dominerades helt av Norstedts förlag. De kända skolmännen Alfred Dalin och Fridtjuv Berg hade tidigt frågat Selma Lagerlöf om hon var intresserad av att skriva en lärobok om Sverige. Alfred Dalin stötte sedan ihop med Norstedts chef, G.B.A. Holm, på tåget och blev så nonchalant bemött att han bestämde sig för att aldrig ha med förlaget att göra. Därför gick erbjudande över till Albert Bonniers förlag.
– Det var roligt att Ni tror att jag kan skrifva en lärobok. Jag tänker, att det blir det svåraste jag någonsin gjort, men det bör göras och jag vet ingen annan, som skulle ha nog intresse för saken för att vilja ta itu med den, besvarade Selma Lagerlöf ett brev från Karl Otto Bonnier.

Sommaren 1904 gjorde Selma Lagerlöf och väninnan Sophie Elkan en resa till Norrland för att samla information och intryck till boken. Till Karl Otto Bonnier skrev hon:
– Efter åtskilliga färder i Lappland ha vi nu hamnat på ett fredligt pensionat nära Luleå. Om det går bra att vistas här, så stannar vi ända till slutet af nästa vecka, så att, om Ni har några buntar att sända mig, skulle jag nog ha tid att läsa igenom dem.

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige blev banbrytande på många olika sätt. Den såldes i upplagor som med dåtida mått mätt var helt otroliga. Den översattes till ett 40-tal språk. Selma Lagerlöf fick honorar och royalty som ingen svensk författare dittills varit i närheten av.
– En märkvärdig och helt pedagogiskt nyskapande hybrid mellan berättelse och geografibok, konstaterade Per I. Gedin i boken om Karl Otto Bonnier och förlagets guldålder.

Sågs som ett svek
Författare som Zacharias Topelius, Viktor Rydberg och August Blanche hade sålt i stora upplagor, men ingen kom i närheten av Selma Lagerlöfs försäljning.
– Med Selma Lagerlöf kom ”höstens bestseller”, påpekade Per I Gedin i boken om Karl Otto Bonnier.
Läsarna väntade på årets bok. De stod i kö när böckerna kom ut i bokhandeln och förlaget tvingades ofta att snabbt trycka nya upplagor.

Selma Lagerlöfs tjänade bra under seklets första årtionde med inkomster på 20 000-25 000 kronor 1907 och 1909 enbart från Albert Bonniers förlag. Under första delen av 1910-talet var förtjänsten mer blygsam, enligt Karl Otto Bonniers räkenskaper. I slutet av decenniet kunde hon emellertid kassera in närmare 25 000 kronor per år från Albert Bonniers förlag.

Selma Lagerlöf blev väl omhändertagen av förlaget. Karl Otto Bonnier visste hur förlagets lönsamma författare skulle vårdas och hållas på gott humör, men då krävde han också lojalitet med företaget. I början av 1920-talet erbjöds Selma Lagerlöf vara med i värste konkurrentens, Åkerlunds förlag, prisnämnd. Karl Otto Bonnier blev mycket sårad och upprörd:
– I dag står i tidningarna en notis som – ifall den är riktig – har gjort mig rätt så ledsen. Herr bokförläggare Åkerlund, som jag antager att Ni känner tillräckligt par renommée för att jag ej skall behöva närmare karaktärisera honom, har velat efterlikna Gyldendals och ställer till med en tävling om bästa romanen och har satt ut en del pris därför.

Bokförläggare Karl Otto Bonnier var mycket upprörd över att Selma Lagerlöf hade lovat – Det gör mig ont, att mitt förlags yppersta författare skola ställa sig som det kraftigaste stöd för en attack, som egentligen är riktad mot mig, och som annars vore omöjlig. Och jag skulle bli Er, kära Fröken, oändligt tacksam om Ni – ifall det ej är för sent – vilja draga Er tillbaka från tillställningen?

Brevet avslutades med ett fränt angrepp på Åkerlunds förlag:
– Det är bra tråkigt att denne bokförläggarnes underklassare och reklammakare skall få stöd och hjälp av Er.

Selma Lagerlöf förklarade att hon inte hade insett att hennes engagemang i prisnämnden kunde skada Albert Bonniers förlag och tillade att hon, som hade lite gammaldags smak, skulle kunna dämpa den moderna råheten. Samtidigt lovordades Karl Otto Bonnier som mecenat och de årliga stipendierna ur Bonnierfonden.
– Är inte ett sådant Åkerlundskt förlag bra att ha som en tillflykt för alla dem, som Ni inte mer vill ha eller äro ofärdiga nybörjare, undrade hon försiktigtvis.

Köpte rättigheterna
Köpet av Mårbacka kostade mycket pengar och jordbruket blev aldrig lönsamt. Den stora ombyggnaden av herrgården i början 1920-talet ökade behovet av pengar. Hon hade dessutom utgifter för bergsmansgården i Falun. Karl Otto Bonnier funderade över om förlaget kunde köpa loss rättigheterna till hennes böcker och i början av 1923 aktualiserade han för första gången denna fråga.
– Skulle det månne ligga i Ert intresse, att med mig ventilera frågan om att försälja en gång för alla till mig fullständiga äganderätten till samtliga Edra hittills utgivna arbeten, undrade Karl Otto Bonnier, som hade räknat ut att hon den senaste åren hade haft en royalty på i genomsnitt 15 000 kronor. Han erbjöd Selma Lagerlöf 250 000 kronor en gång för alla.

Selma Lagerlöf var positiv till en uppgörelse, men inte helt nöjd med budet. Hon hade förlorat stora delar av förmögenheten i två bankkonkurser och tillade:
– Mina egendomar här och i Falun inbringa mig intet annat än utgifter och min stora, fattiga familj och många fattiga vänner måste jag alltjämt hjälpa med en summa som brukar uppgå till 15 000 per år.

Selma Lagerlöf ville ha 300 000 kronor för rättigheterna, men ville låta 250 000 kronor stå kvar i förlaget mot sex procents ränta. Av dessa pengar skulle 15 000 kronor betalas ut om året. Efter att konfererat med sonen Tor Bonnier gick Karl Otto Bonnier med på förlaget. I slutet av denna brevväxling vädjade Selma Lagerlöf:
– Hela uppgörelsen måste förbli hemlig annars blir jag överhopad med tiggare.
Hon skrev på kontraktet på faderns födelsedag den 17 augusti 1923. Selma Lagerlöf berättade också att det nya Mårbacka skulle bli färdigt till hösten. Hon tyckte att det nya huset verkade bli både vackert och hemtrevligt:
– Det skulle vara bra roligt, om Ni och fru Bonnier vill göra en biltur åt dessa trakter och komma hit och se hur jag har det. Tänk på det till nästa sommar!

Sensommaren 1924 hälsade Karl Otto Bonnier och Lisen Bonnier på Selma Lagerlöf, som skrev:
– Det var det roligaste besök, som jag haft i sommar. Det skadade inte arbetet, tvärtom, satte ny fart i det.

Havrevälling ingen succé
Redan några år efter att Nils Holgerssons underbara resa hade kommit ut, lanserades idéer om att boken skulle filmatiseras, men ledande skolpolitiker avrådde. Närmade 15 år senare tog Karl Otto Bonnier upp samma idé och han hade dessutom diskuterat en rad tekniska problem med filmexperter:
– Jag är nästan viss om att det skulle kunna göras en förtjusande film av den underbara resan, som skulle bliva både roligt och i hög grad instruktiv och som sålunda skulle bliva av stor nytta även såsom geografisk skolfilm samt såsom reklamfilm för Sverige i utlandet. Numera då utomordentligt vackra fotografier upptagas av flygare, så finns det möjligheter att få filmbilder från luften, naturligtvis varierande med bilder, så att säga, på marken.

Planerna levde under drygt ett år, men vintern 1924 klargjorde Tor Bonnier att det sannolikt inte var aktuellt att filma Nils Holgersson förrän tidigast sommaren 1925, men det blev inte någon filmatisering då heller.

Selma Lagerlöf försökte på olika sätt få Mårbacka lönsamt, bland annat genom att sälja skrädmjöl, som var ett speciellt havremjöl. För Karl Otto Bonnier berättade hon utförligt om mjölaffärerna:
– Det är ett sorts havremjöl, berett på så sätt, att det blir utomordentligt lättsmält och kan tålas av de mest förstörda matsmältningsorgan. Dessutom är det närande och välsmakande och barn brukar inte tröttna på att äta därav lagad välling.
Selma Lagerlöf lovade att sända ett paket till fru Lisen Bonnier, som en söndag bjöd sin man på havrevälling. Någon stor succé blev inte Mårbackas skrädmjöl hemma hos Bonniers i villan på Djurgården.
Karl Otto Bonnier hjälpte Selma Lagerlöf med utländska affärskontakter, bland annat när det gällde ett kontrakt med Goldwyn om filmatisering av Kejsaren Portugallien. Den skulle filmas av Victor Sjöström, som hon hade stort förtroende för. Efter många besvärliga turer tackade Selma Lagerlöf för hjälpen:
– Måtte det nu verkligen vara klart. Det är en riktig råttfälla med alla sina paragrafer.

Karl Otto Bonnier hjälpte också till att finansiera en operaversion av Gösta Berlings saga, som då kallades Kavaljererna på Ekeby. Till Selma Lagerlöf skrev han:
– För den händelse icke ett visst belopp skulle kunna anskaffas, så erbjöd jag mig att fylla ut detta belopp, upp til 7.000:- kronor, vilket man ansåg vara det som behövdes men icke fanns. Jag hoppades nämligen att detta skulle vara Fröken Lagerlöf till behag och nöje.

Lade bort titlarna
Karl Otto Bonnier hade skrivit om förlagets historia. Selma Lagerlöf läste boken under julen 1928 och hon tyckte att den var mycket intressant:
– Folk läser om amerikanska millionärer för att lära sig energi och att fånga lyckan, men dessa tre bröders envisa och påhittiga strävan kunde bli ett likaså lärorikt exempel. Er bok är ju en kulturhistorisk guldgruva, Ni måtte ha ett väldigt arkiv.

Efter nästan 30 års affärskontakter, intensiv brevväxling och flera middagar i Djurgårdsvillan, lade Selma Lagerlöf, Karl Otto Bonnier och Lisen Bonnier bort titlarna någon gång under hösten 1928. Nu blev det ”Kära Selma”, ”Käre Karl Otto” och ”Kära Lisen”.

Förlagets veckotidning Husmodern skulle julen 1929 ge prenumeranterna en present. Karl Otto Bonnier hade valt Kejsaren av Portugallien, men ville ge julgåvan en extra krydda genom en dedikation av författarinnan:
– Jag hoppas att du för din del ingenting har emot en sådan sak. Din bok kommer på så vis ut till uppemot ett hundratusental svenska hem.*

I sambandet med att Nobelpriset delades ut i december 1929 bjöd Karl Otto och Lisen Bonnier på en stor middag för Thomas Mann. I ett brev tackade Selma Lagerlöf för det gångna året och för den ståtliga festen:
-Det var så stämningsfullt det hela och så roligt för mig att göra bekantskap med en så sympatisk Nobelpristagare.

Selma Lagerlöf tvekade länge om hon skulle fortsätta med den Löwensköldska ringen eller memoarerna. Karl Otto Bonnier var mycket förtjust i barndomsminnena:
– En ny bukett av dina minnen från Mårbacka! Jag vet ingen bok från dina senare år som jag sätter högre, ingen heller där jag tycker att du nått så högt. Och jag vet att vem jag än talar med om dina böcker, så får man alltid till svar, ’Ja, Mårbacka, den älskar jag, den är oöverträffad!’

Selma Lagerlöf bestämde sig för att fortsätta med memoarerna och det gladde naturligtvis Karl Otto Bonnier. Hon föreslog titeln Ett barns memoarer Mårbacka II och den godkändes av hennes förläggare.

Hösten 1931 avslutade Karl Otto Bonnier den stora historiken om Albert Bonniers förlag. Han bad Selma Lagerlöf läsa den del av manuskriptet, som handlade om 1890-talet och om tiden innan hon definitivt knöts till det stora förlaget. Det gällde framför allt hennes möte med Axel Henriques våren 1895 och hur han sedan kontaktade Bojesens förlag i Köpenhamn:
– Jag reste ditöver och affären avslutades. Jag vågade säga upp min skolplats och kunde på hösten resa ut med Sophie Elkan på en resa, som varade i nio månader. Kungen och prins Eugén hade på fru Nybloms förbön skänkt mig 1000 kr. Från Bojesen fick jag 2000 för Gösta Berlingsupplagan och för dessa 3000 kr. reste jag igenom hela Italien och Sicilien, gjorde en badkur i Kreuznach och till sist en tur genom Belgien. Det låter ju sagolikt, men det är sant. Axel Henriques kom alltså att spela en viktig roll i mitt liv.

En närmare 50 år lång brevväxling mellan Albert Bonniers förlag och Selma Lagerlöf avslutades vintern 1940. Karl Otto Bonnier skrev om kylan och bristen på mat i skuggan av andra världskriget. I ett brev, som skickades knappt en månad innan Selma Lagerlöf dog i mars 1940, berättade hon om bitande vinter, men också att hon kände sig bättre och snart skulle ta upp arbetet med boken om Sophie Elkan.

LARS GRÖNKVIST