Efter debutromanen Gösta Berlings saga letade Selma Lagerlöf febrilt efter ett nytt ämne. Sommaren 1896 var hon tillsammans med Sophie Elkan i Visby. Skrivandet gick trögt. En morgon kom väninnan med en tidningsnotis om en religiös sekt som utvandrat från Nås i Dalarna till Jerusalem. Selma Lagerlöf insåg snabbt att här fanns det en hållbar idé.
I berättelsen Hur jag fann ett romanämne beskrev Selma Lagerlöf om hur hon fick uppslaget. När hon hade läst notisen och funderat över innehållet sa hon till Sophie Elkan:
-Det här kunde nog duga till ett romanämne.
Sophie Elkan svarade då:
-Ja, jag tänkte mig just något i den vägen.
Därefter talade de inte mer om ämnet, men Selma Lagerlöf hade fastnat för idén och fortsatte att tänka på nåsborna som rest iväg till Palestina. I brev hem till Dalarna hade bönderna berättat att de hade fått jord och nu behövde svenska plogar för att kunna odla upp den.
Selma Lagerlöf var lite förbryllad över att hitta dessa nyheter i en gotländsk tidning och att släkten i Falun inte berättat något om den religiösa sekten och utvandringen:
-Min svåger, som var jägmästare vid Stora Kopparbergs Bergslag, hade vidsträckta skogar att förvalta i Nås. Han kände väl till hela äventyret, och man kunde ju väntat, att det genom honom skulle ha kommit till min kännedom, men inget sådant skedde.
Skrivglädjen tillbaka
Medan Selma Lagerlöf funderade över hur notisens korta historia kunde omvandlas till nästa stora romanämne kom skrivglädjen tillbaka. När de båda väninnorna några veckor senare stod nere vid Visby hamn och såg kvällsbåten lämna Gotland sa Sophie Elkan:
-Jag undrar, om vi två få fara ut på långresa någon mer gång?
Selma Lagerlöf svarade:
-Vi två … vi måste fara till Jerusalem.
Eftersom Sophie Elkan uppenbarligen hade glömt notisen så förtydligade Selma Lagerlöf:
-Kommer du inte ihåg, att du rådde mig att skriva en roman om några bönder, som hade utvandrat till de heliga landet? Men om jag skall kunna skriva om dem, måste jag ju först se deras nuvarande hem.
Drygt tre år senare gav de sig iväg på en långresa till Orienten och Palestina. Selma Lagerlöf och Sophie Elkan besökte bönderna från Nås och den religiösa sekt som de tillhörde. De fick hälsningar med sig hem till Dalarna. När de väl var hemma besökte de Nås, berättade om de utvandrade släktingarnas liv, men Selma Lagerlöf fick också kompletterande information till berättelsen.
Romanen Jerusalem var ingen dokumentär, men väl en berättelse som byggde på en verklig händelse och som också speglade ett samhälle i stark omvandling. I boken hade ortsnamnet anonymiserats, men berättelsens ursprung var ändå känd för många läsare.
När romanens första del kom ut 1901 var Selma Lagerlöfs lycka gjord. Den andra delen var klar året därpå. Romanen blev också hennes internationella genombrott. Elin Wägner skrev i sin bok om Selma Lagerlöf: ”Hon har också visat att hon inte bara behärskar novellkonsten utan förmår gestalta ett stort ämne till en mäktig helhet. Kritiken jämför henne nu för första gången med Homeros, och därmed har hon fått sitt mästarbrev.”
Trickfilmad himlastege
Efter framgången med Tösen med Stormyrtorpet köpte A-B Svenska Biografteatern
rättigheterna att filma fler av Selma Lagerlöfs böcker, däribland Jerusalem I och II, och
från början stod det alldeles klart att materialet räckte till flera filmer. I mars 1918 började
Victor Sjöström att arbeta om bokens första kapitel till ett filmmanuskript och till
sommaren var det dags för inspelning, som gjordes kring Siljan, i första i Rättvik och Nås.
Victor Sjöström spelade själv Stor-Ingmar medan Harriet Bosse hade den kvinnliga huvudrollen.
De stora scenerna med statisterna gjordes vid månadsskiftet juni-juli. De mest komplicerade tagningarna var arbetet med himmelriket och himlastegen, som placerats i ett miniatyrlandskap med en docka, klädd som Ingmar. Det krävdes mycket avancerad ljussättning och sådana dubbelexponeringar som Julius Jaenzon var expert på. Denna typ av trickfotografering använde han senare använde i filmer som Körkarlen och Herr Arnes pengar.
Filmkameran rullade på. Det första kapitlets femtiotvå sidor blev hela 6 000 meter film. För att kunna visas måste filmen delas upp i två delar Ingmarssönerna I och II. Selma Lagerlöf ingrep emellertid och hon var sannolikt den som såg till att publiken kunde få se båda filmerna i ett sammanhang. I ett brev till filmbolaget skrev hon: ”…de flesta skulle önska att få sitta kvar och se hela pjäsen på en gång…”
På nyårsdagen 1919 hade Ingmarssönerna premiär i Stockholm. Filmen nr 3 1919, som var en filmtidskrift rikt illustrerad med stillbilder från inspelningen, var på plats: ”I Röda Kvarns eleganta salong slocknade ljuslågorna, och under väggamplarnas mattröda skimmer glida draperierna åt sidan. Premiärpubliken väntar. Man kan börja. Och det börjar. I solljusa skördebilder håller Ingmarssönerna sitt intåg på den första svenska bioduken. Dagen är nästan historisk: det är ju Europas största filmverk, som presenteras…”
Dagens Nyheter var också positiv till filmatiseringen: ”Brita är säkert bland det allra bästa som fru Bosse givit sin svenska publik. – Victor Sjöströms Lill-Ingmar hör också till det bästa man sett av honom… Iscensättningen är f. ö. höjd över allt beröm.” Stockholms-Tidningen instämde i berömmet:”Bokens levande bilder ha genom filmen gjorts än mer levande. Victor Sjöströms - den man som i förevarande sammanhang bör nämnas – har lyckats att på filmen inetsa författarinnans intuitioner…” I Svenska Dagbladet var det knappast någon gräns för lovorden: ”Inför Victor Sjöströms mästerliga regi nedlägger man villigt sitt hjärtas och sitt förstånds oinskränkta hyllning. Här finns allt förenat – teknisk rutin, kulturhistoriskt vetande, konstnärlig blick och framförallt en kärlek till svensk bygd och svensk kultur, som träder fram, strålande och värmande i varje liten detalj i det stora verket.”
Inte bara specialisterna var nöjda utan filmen blev också en publiksuccé. I Stockholm sågs exempelvis den första delen av närmare 200 000 personer, i en stad med omkring 400 000 invånare. Några kritiska synpunkter framfördes ändå i pressen. I en stort uppslagen artikel i Dagens Nyheter klagade en hembygdsförening över att Lill-Ingmar plöjde fel, att det sjöngs fel psalmer och att folkdräkterna inte bars traditionsenligt. Den kände porträttfotografen Henry Goodwin, som har tagit flera lysande bilder av Selma Lagerlöf, var kritisk mot ljussättningen inomhus. Victor Sjöström höll sig utanför mediedebatten.
I ett filmhistoriskt perspektiv framstår Ingmarssönerna också som en framgångsrik filmatisering. I boken Victor Sjöström. Hans liv och verk fällde Bengt Forslund, producent vid Svenska Filminstitutet omdömet: ”…en av Sjöströms bästa rollgestaltningar, genomförd med ytterst små medel – och så trögt svensk som någon kan vara!”
Inspelning folkfest
Nästa del av Jerusalem blev Karin Ingmarsdotter, åter med Victor Sjöström som regissör och huvudrollsinnehavare. Victor Sjöström hade svårt att hitta lämpliga inspelningsplatser, men han fastnade till slut för Noret mellan Mora och Orsasjön, där Selma Lagerlöfs romanmiljöer skickligt återskapades.
Victor Sjöström och hans filmteam var vid här laget riktiga kändisar. Folk trängdes längs stränderna för att kunna följa filminspelningarna. I ortens skolor lästes Jerusalem och på eftermiddagarna fick skolbarnen följa med lärarna till älvstranden för att se hur romanen blev film. Lokalpressen följde intensivt filmatiseringens olika faser. Victor Sjöström var irriterad över denna oombedda uppvaktning. Han klagade över att han inte fick vara i fred.
Några filmsekvenser har blivit klassiska, bland annat scenen med timmerstocken som krossade Ingmars fickur. Victor Sjöström backade själv inte för riskfyllda scener och det var aldrig aktuellt att kalla in ersättare. En annan dramatisk, uppmärksammad scen var tre småbarn på en flotte som drev redlöst nedför den vilda vårfloden. Först försökte filmteamet med tre dockor, men det blev inte tillräckligt verklighetstroget. Istället sattes en fyraårig pojke och två flickor i fem-sexårsåldern på flotten. I början vinkade barnen glatt till folk längs stränderna, men det passade inte regissörens manuskript. Filmteamet skrämde därför upp barnen så att de skrek för full hals.
Det var premiär på Röda Kvarn i Stockholm i början av januari 1920. Karin Ingmarsdotter var en fortsättning på Ingmarssönerna. Det var också så filmkritikerna såg den. Filmen ansågs alltför långsam och odramatisk. Filmen innehöll vackra landskapsvyer från och bilder av genuint svenska bondemiljöer.
För Victor Sjöström blev kritikernas reaktioner en ordentlig tankeställare. Han hade tidigare uttryckt farhågor för att fastna i bondemiljöerna, något som han också hade diskuterat med Selma Lagerlöf. Victor Sjöström övergav därför planerna på en fortsatt filmatisering av Jerusalem. Själv började mästerregissören att sikta in sig på Hollywood.
En värdig arvtagare
Det skulle dröja närmare fem år innan det fanns möjligheter att finansiera en fortsatt filmatisering av Selma Lagerlöfs roman. Våren 1925 kallades Gustaf Molander upp filmbolagets direktion. I direktionsrummets soffa satt regissören Mauritz Stiller.
-Min nyfikenhet blev snart stillad. På direktionsbordet låg ett flerårigt kontrakt och väntade på min underskrift och på programmet stod Sigfrid Siwertz’ Mälarpirater och Selma Lagerlöfs Ingmarsarvet och Till Österlandet, mina önskeprojekt, berättade Gustaf Molander i sin memoarbok.
Filmdirektör Oscar Hemberg förklarade att han inte hade sett Gustaf Molanders senaste film, men att han ändå var beredd att erbjuda honom det här kontraktet. Bakom förslaget var Mauritz Stiller som redan producerat tre filmer baserade på Selma Lagerlöfs verk, nämligen Herr Arnes pengar, Gunnar Hedes saga och Gösta Berlings saga. Den första var Selma Lagerlöf nöjd med medan hon med stigande vrede såg att Mauritz Stiller förvanskat hennes två andra berättelser.
I Gustaf Molander sågs en värdig förvaltare av filmarvet efter Victor Sjöström, i synnerhet som också Mauritz Stiller var på väg att lämna landet för Hollywood. Med ett mycket fördelaktigt kontrakt i handen lämnade Gustaf Molander filmbolaget. Glad i hågen klappade han direktionsvåningens hund, som haft ett ont öga till regissören i flera år. Som tack för vänligheten satte hunden tänderna i Gustaf Molanders byxben. Kontraktet var början på en lång karriär som filmregissör, närmare bestämt 40 år.
Ingmarsarvets med Lars Hanson som Ingmarsson och Mona Mårtensson som skolmästarens Gertrud spelades in i Dalarna, i första hand i Dala-Floda och Torsång, samt i Filmstaden i Råsunda. Filmen hade premiär på Röda Kvarn annandag jul 1925. Det var extra festligt, eftersom biografen också firade 10-årsjubileum. Kritiken var välvällig, även om det påpekades att filmen var väl ordrik och att Lars Hanson kanske var lite väl snobbig som bondson. Som helhet fick Gustaf Molander ett gott betyg och ansågs ha förvaltat den svenska filmtraditionen väl. Några scener fick han speciellt mycket beröm för, exempelvis de dramatiska bilderna av ångfartyget L’Univers undergång. Dessa scener betecknades som stor och gripande filmkonst.
Dervischdans imponerade
Till Österlandet hade premiär fem veckor senare. Regissören Gustaf Molander var noga med att filmen skulle ha autentiska bilder från Palestina. Några scener, bland annat vid klagomuren, spelades däremot in i Filmstaden i Solna.
En del tagningar vållade särskilda bekymmer, exempelvis dervischernas dans. Med en hotellportiers hjälp lyckades Gustaf Molander emellertid hitta till en arabisk by med shejk och allt, som han kunden filma. I memoarboken beskrevs dansens final: ”Slutakten spelades furioso, i ett våldsamt cresendo. Dervischerna kastade masken och visade ansiktet, ett ansikte som var stelnat i trance, förvridet av besatthet, slickat av svett. Håret klippande i pannan, slängde över öronen. Saliven fradgade sig och sipprade ut ur mungipan…”
Gustaf Molander hade rundhänt betalt chaufför och shejk för skjuts respektive dervischdans, men när regissören lämnade hotellet fick han en handskriven nota av hotellets portier på 750 svenska kronor. Men det var värt! Det blev beröm för dansen. ”Särskilt effektfull är framställningen av de tjutande dervischerna…”, skrev Folkets Dagblad. Sammanfattningsvis konstaterade Svenska Dagbladet: ”Efter denna Molanders prestation behöva vi icke hysa några bekymmer för den svenska filmens framtid.”
I boken om Molander-familjen konstaterade Bengt Forslund: ”Det litterära arvet från stumfilmens storhetstid var lyckligen i hamn – och Gustaf Molander vågade tro på att han nu behärskade det nya yrket och att han därmed kunde kasta loss från Dramaten och ge sig filmen i våld på heltid. Han ångrade sig aldrig.”
En gammal dröm
Det skulle gå nästan 70 år innan något nytt försök gjordes att filmatisera Selma Lagerlöfs stora romanbygge. Det var den danske regissören Bille August som i mitten av 1990-talet tog initiativet. Att få filma Jerusalem hade länge stått högt på hans önskelista. I en intervju med den danske journalisten Nils Frid-Nielsen sa han: ”Jag hade fantiserat mycket över hur man skulle kunna göra den som film. Men jag hade inte känt att jag hade erfarenhet att genomföra ett så stort projekt.”
Han berättade också att han hade läst romanen många gånger. Berättelsen blev faktiskt som bibel för honom, eftersom den handlade så mycket om mänsklig moral och etik: ”Den är inte mindre än en fantastisk historia i ordets bokstavliga mening. Den är både poetisk och brutal. Den är en av de mest egendomliga, men också en av de mest omfångsrika kärlekshistorierna som någonsin har skrivits.”
Under flygresorna till och från Hollywood skrev Bille August på ett filmmanus till Jerusalem. Han frågade sedan SVT:s dramachef Ingrid Dahlberg om de tillsammans kunde producera filmen. Hans idé sammanhöll väl med hennes intresse. Hon hade också en dröm om att på nytt dramatisera Jerusalem. Finansiering ordnades ovanligt snabbt och budgeten låg på drygt 40 miljoner kronor. Filmen skulle både visas i TV och på biograferna.
I boken utspelades många scener i Palestina, men av olika skäl valde Bille August Marocko. Det var både billigare och enklare. Bille August rollista var stjärnspäckad med namn som Hans Alfredson, Pernilla August, Reine Brynolfsson, Lena Endre, Björn Granath, Mona Malm, Viveka Seldahl, Max von Sydow, Sven-Bertil Taube och Sven Wollter. Huvudrollen som bonden Ingmar spelades av Ulf Friberg, Stockholms stadsteater. Ett nytt namn i större filmsammanhang var Maria Bonnevie som fick rollen som Gertrud. Bille August hade dessutom övertalat Olympia Dukakis, som fått en Oscars för Mångalen, att spela den amerikanska sektledaren i Palestina.
Kritikernas reaktioner var blandande, men ganska svala. Filmexpertisen använde omdömen som ”högtidligt, välkammat och duktigt” (Dagens Nyheter), ”August saknar Lagerlöf magi” (Göteborgs-Posten), ”Undersköna rörliga planscher” (Arbetet) och ”Bille August litar på historiens bärkraft” (Svenska Dagbladet). Men kritikerna lovordar däremot flera skådespelarprestationer, exempelvis Maria Bonnevie som Gertrud ”…lysande prestation… Henne lär vid få se mer av på film.”(Arbetet). Andra som fick många getingar eller plus var Lena Endre som den plågade Barbro, Hans Alfredson som Mats Hök, Pernilla August som Karin och slutligen Sven-Bertil Taube som den fanatiske domedagspredikanten Hellgum.
Postmuseum i Stockholm kommer att under de närmaste månaderna att visa Bille Augusts Jerusalem samt Victor Sjöströms och Mauritz Stillers stumfilmer.
Se Kalendariet >>>
|
