I slutet av augusti 1885 steg Selma Lagerlöf av tåget i Landskrona. Hon gick längs gatan upp till den familj som hon skulle bo hos. Selma Lagerlöf hade med glans klarat lärarexamen i Stockholm. Nu skulle hon börja som lärare och försörja sig själv, men hon var också fast besluten att bli en framgångsrik och känd författare.

Staden Landskrona vann aldrig Selma Lagerlöfs hjärta, men hon fick vänner och beundrare för livet. Lärarinnan Anna Oom och bankkamreren Elise Malmros gav henne stöd och stimulans. De var märkvärdiga kvinnor, välutbildade och välorienterade i tidens frågor. Elise Malmros hade dessutom ett starkt social engagemang. Hon och Selma Lagerlöf bestämde sig för att de skulle försöka utrota fattigdomen.

Alla tre umgicks flitigt under Selma Lagerlöfs år i Landskorna, men kontakterna fortsatte att vara täta även sedan hon hade flyttat till Falun och Mårbacka. Om Selma Lagerlöf skulle resa söderut, försökte hon alltid planera in ett besök i staden. Det samtal som inleddes när alla tre bodde där fortsatte utan avbrott, men med breven som förmedlande länk.

På Landskrona museum finns en permanent utställning om Selma Lagerlöf. Den handlar i första hand om hennes tid i staden. Åren i den skånska staden blev magiska för Selma Lagerlöfs författarkarriär. Det var här hon började skriva på den prisbelönta romanen om Gösta Berling.

Tre livsberättelser
När Lena Carlsson, konstvetare och litteraturvetare, Landskrona, besökte museet, upptäckte hon att det inte fanns så mycket skrivet om Selma Lagerlöfs tid i staden. Hon blev särskilt intresserad av kontakterna med Anna Oom och Elise Malmros, och upptäckte deras intensiva brevväxling med författarinnan. Deras vänskap finns dokumenterad i 800 brev som idag förvaras i Kungl. bibliotekets samlingar.
– Det har varit helt fascinerande att gå igenom breven, förklarar Lena Carlsson, som bestämde sig för att skriva en bok om de tre väninnorna utifrån deras brevväxling. Den första delen Selma, Anna och Elise kom ut tidigt i höstas och täcker åren 1886-1913. En andra del ges ut våren 2010. Den första delen är ett praktverk med kartor, fotografier och vykort.

Boken ger tre livsberättelser. Breven förmedlar sorg, framgång, glädje och lite skvaller. De speglar det kulturella livet i Landskrona och stimulerande besök i storstaden Köpenhamn. Även om Selma Lagerlöf kom ensam till staden så var självförtroendet gott och det stärktes av de två väninnornas uppmuntran och beundran. Anna Oom och Elise Malmros var båda övertygade om att Selma Lagerlöf hade något stort inom sig långt innan Gösta Berlings saga fått pris och antagits för utgivning.

Landskrona var en fattig stad. Elise Malmros, som anställts som landets första kvinnliga bankkamrer, var en drivande kraft i Syföreningen af år 1872 som arbetade för välgörenhet. Selma Lagerlöf var medlem:
– Men hon sydde inte. Det var inte hennes område, säger Lena Carlsson, och berättar att Selma Lagerlöf istället gjorde det som var bra på; hon skrev texter till soaréer:
– Hon var den som fann på olika upptåg.
Selma Lagerlöf engagerade sig för olika föreningar. När roddklubben behövde att få ihop pengar till en ny båt, anordnades en soaré med musik, sång och teater. Arrangörerna ville också ha en prolog. Den skrev Selma Lagerlöf.

Elise Malmros drev en aftonskola för fattiga unga kvinnor och senare också en arbetsstuga för unga pojkar. Selma Lagerlöf var engagerad i båda projekten. Hon beundrade Elise Malmros för hennes godhet och självuppoffrande insatser. Verklighetens misär mötte de under promenader till stadens utkanter och de fattigaste kvarteren. Tillsammans hade de satt som mål att utrota fattigdomen.

Elise Malmros var en allt igenom radikal person, men som också undrade över kvinnors sociala position i framtiden och om kvinnor skulle kunna bli präster.

I breven förde de samtal om religion, fattigvård och döden. Elise Malmros gav inspiration till två berättelser, Gamla Agneta och Rönnebergs sparbank.

En hängiven beundrare
Anna Oom var kollega till Selma Lagerlöf vid Elementarskolan för flickor. De delade ett brinnande intresse för litteratur och musik. De beställde ofta böcker gemensamt i stadens boklåda för att spara pengar. I breven diskuterade Anna Oom och Selma Lagerlöf favoritförfattare som Leo Tolstoj, Herbert Spencer och Johann Wolfgang von Goethe.

Anna Oom var en hängiven beundrare av Selma Lagerlöfs skrivkonst och tvivlade inte ett ögonblick på att den värmländska författaren skulle slå igenom. Det var i en tid, då hennes författarskap mötte mycket frän kritik, framför allt från professorerna Carl David af Wirsén och Karl Warburg.

Selma Lagerlöf kom ensam till staden, men skaffade sig med åren en bred krets av sociala kontakter. När Sophie Elkan skulle besöka henne, undrade Selma Lagerlöf om de skulle trävara för sig själva eller hon ville bli presenterad för tolv lärarkolleger, 17 damer i franska föreningen och 42 medlemmar i syföreningen.

Landskrona som stad vann aldrig Selma Lagerlöfs gillande, trots att hon stannade i tolv år. Det fanns en favoritplats och det var Strandpromenaden, där hon står staty sedan i höstas. Promenaden går längs Öresund. Rakt västerut ligger Ven och i norr syns Kronborgs slott. Tvärsöver sundet skymtar Köpenhamn.
– När vinden ligger från havet kan jag i fantasin se Selma och väninnorna komma gående med sina kjolar fladdrande och med händerna på hattarna. Varma sommardagar slog de sig nog ned utmed havet och lät kanske svalka fötterna i Öresund, skriver Lena Carlsson.

Närheten till Köpenhamn var en tröst. Storstadens rika kulturliv lockade Selma Lagerlöf. Hon åkte gärna och ofta över sundet.
– Det är lifsgnistan, som den stora, lysande verlden sänder in i vårt mörker, skrev Selma Lagerlöf om båtens gula lykta i fören i berättelsen En vandring genom Landskrona 1888.

På andra sidan av Öresund fanns dörren till kontinentens marknader och internationella framgångar, men det dröjde innan Selma Lagerlöf vågade besöka den berömde, men fruktade danske kritikern, Georg Brandes. Hennes författarskap vann hans gehör och därmed var framgångssagan en internationell historia.

Skam åt kommittén!
Det var egentligen inte frågan om Selma Lagerlöf skulle få Nobelpriset utan snarare när. I ett brev i november 1901 skrev Elise Malmros till Selma Lagerlöf:
– Hvem får Nobelpriset? Hvad kan det vara för märkvärdig människa som fyller det måttet. Och tänk, att de kunde enas härom. En finne skulle kunna gjort det, om han bara hade funnits.

Sju år senare gick spekulationerna i en riktning. Anna Oom och Elise Malmros var också övertygade. Nu var det dags för Selma Lagerlöf.
– I går spådde vi om du skulle få Nobelpriset . Och alla patiencerna gick upp. Skam åt hela Nobelkommittén, om inte den ger dig det. Ingen förtjänar som du att få det.
Det var en klen tröst. Svenska Akademien valde istället den tyske filosofen Rudolf Euken. En kompromissens kandidat var omvärldens reaktion. Ett år senare kunde Selma Lagerlöf avslöja för väninnorna i Landskorna att hon äntligen fått Nobelpriset. Anna Oom var en av de allra första som fick beskedet. Selma Lagerlöf hade tvingats avge ett löfte om att vara tyst tills Akademien själv ville släppa nyheten.
-Det är sant som tidningarna gissa, att jag fått Nobelpriset i år helt och odelat, skrev Selma Lagerlöf till Anna Oom, och tillade:
– När jag vet något, som jag är viss om att du skulle bli glad åt, så kan jag inte sitta och tiga med det, men du skall verkligen inte tala om det. Ja, för tant och Hilda och Anna Oom, de kunna nog tiga…

Anna Oom svarade med vändande post. Hon gladdes åt Selma Lagerlöfs vägnar och poängterade att priset verkligen kommit i goda händer. Anna Oom hade trots alla tidigare intriger och turer aldrig tvivlat på att Selma Lagerlöf skulle få priset, men däremot inte i Carl David af Wirséns livstid:
– Att gubben Wirsén skulle upplefva den dagen, hade jag knappast trott. Jag har i tankarna gjort en liten revy öfver gångna tider.
Det var nästan 20 år sedan Selma Lagerlöf fick tidskriften Iduns pris för Gösta Berlings saga. Anna Oom kände samma stora glädje 1909 som i början av 1890-talet. Hon påpekade att Selma Lagerlöf inte längre behövde vara orolig för ekonomin, men tyckte att prissumman naggats väl mycket i kanten:
– Jag har alltid tyckta att summan varit stor nog, men … hade jag gärna unnat dig den quartsmiljonen det från början hvar. De ha huggit bra till i administrationen.

Trollband publiken
Selma Lagerlöf var glad åt priset, men inte lika road av allt ståhej. Det skulle bli en krävande tid med nya klänningar, fester, högtidliga tal och möten med betydelsefulla och inflytelserika personer:
– Men sedan skall det komma en ljuvlig tid med lugn för framtiden, så att jag bara behöver tänka på att skriva riktigt bra saker, skrev hon till Anna Oom.

Efteråt var Selma Lagerlöf mycket nöjd med uppmärksamheten och festerna i Stockholm var storartade. Kvinnofesten den 13 december gladde henne också.
-Jag gjorde även personligen en storartad lycka, berättade hon för Anna Oom och inom parentes tillade hon varnande:
– Detta läser du inte upp offentligen i Landskrona, förstår du.

På Nobelbanketten kände Selma Lagerlöf sig som en drottning och hon trodde att Anna Oom skulle ha njutit av att se henne i den fina klänningen:
– Det var lustigt att känna att hela sällskapet på Nobelbanketten stod under mitt inflytande, så att alla efter talet befunno sig en lycklig, ljuvligt stämning. Det hade aldrig förr varit så på någon Nobelfest.
Kvinnofesten blev också en succé. Publikens entusiasm och hänförelse visste inga gränser.
-Inte bara över mig som författare utan jag hade fullständigt kuvat dem som människa, skrev hon till Anna Oom.

Selma Lagerlöf tyckte att det var ett riskabelt experiment att vara svensk Nobelpristagare:
– Om jag hade misslyckats i mitt tal eller i mitt personliga uppträdande, skulle det ha varit ett nederlag, som hade varit svårt att komma över.

Källa: Carlsson Lena, Selma, Anna och Elise. Brevväxling mellan Selma Lagerlöf, Anna Oom och Elise Malmros åren 1886-1937. Del 1 1886-1913. Litorina förlag. Landskrona 2009.