När Selma Lagerlöf år 1909 fick veta att hon skulle få Nobelpriset i litteratur väcktes många tankar hos henne. Bland alla andra funderingar fanns även de om vad hon skulle ha på sig vid mottagandet i Stockholm. Situationen krävde något festligt och högtidligt! Hon diskuterade saken med Sophie Elkan, som föreslog att Augusta Lundin, innehavare av Stockholms finaste modehus, skulle sy upp en silvergrå sidenklänning. Det vore det mest klädsamma!

Den 25 november 1909 skrev Selma till Sophie Elkan:
– Vi valde silvergrå brokad, ett ståtligt tyg, det blir nog bra. Hur de sy den, vet jag inte riktigt än, jag tycker att årets mode inte är vidare vackra, de äro som på fulaste sjuttiotalet. Vidare sa de, att de nästan trodde, att jag kan ha min svarta sammetsdräkt om jag kommer till hovet, som visst inte ännu är bestämt. De skall se på den. Kan jag inte ha den, så sy de mig en svart moaré med perlegarnityr, nej stenkol var det nog, utmärkt vacker dräkt.
Selma Lagerlöf fick besöka Augusta Lundins modehus i Stockholm tre gånger för att prova klänningen innan den blev färdig. Det blev en lång klänning i ljust silvergrå sidenbrokad, ett jacquardvävt tyg med stort blom- och bandmönster. Kjolen är vid med släp och livet är löst. Tre utfällda partier med ljusgrå chiffong finns i kjolens och livets framsida samt i puffärmarna. Över livet ligger breda tyllband, broderade med silkestråd och behängda med radbandsliknande träkulor som överträdda med grå silkestråd. Klänningen finns i Selma Lagerlöfs garderob på Mårbacka. På ett spänsband i klänningen finns firmamärket: Augusta Lundin Brunkebergstorg 20, Stockholm.

Selma Lagerlöf bär Nobelklänningen. Bilden togs i samband med resan till Helsingfors och Moskva 1912. Diplomet för Nobelpriset gjordes av Agi Lindegren. Nobelmedaljen finns idag hos Fryksdalens Gille. Bildcollage: Marie Sörhman

En modeateljé med 175 anställda
Augusta Lundins modeateljé var den största och mest ansedda modeateljén i Stockholm vid sekelskiftet. Ateljéns grundare, Augusta Lundin (1840–1919), förmedlade vad som var aktuellt i Paris. Kända skådespelerskor, hovets damer och inte minst drottning Sofia, lät sy upp klänningar och dräkter och det var inga billiga skapelser. Augusta Lundin hade som mest 175 anställda, och omsatte år 1907 hela 400 000 kronor. I Nordiska Museets skriftserie Fataburen skrev 1988 Ingrid Bergman om Augusta Lundin. Hon var född i Kristianstad där hennes far var skräddare. Hon började sy klänningar i Stockholm i liten skala år 1867 och utökade tills hon hade ett stort modehus i flera våningar, med mottagnings- och provningsrum och syavdelningar. Ateljén var uppdelad i kjol-, liv-, ärm- och hopsyningsavdelning samt en modistavdelning. En bidragande orsak till att Augusta Lundin lyckades med sitt företag var att hon hade hjälp av sina systrar. Två var medhjälpare i firman och en tredje, Hulda Lundin, var lika känd som Augusta Lundin. Hon var pionjär inom den svenska slöjdundervisningen och kunde genom arbetet som slöjdinspektris förmedla kontakter med många begåvade och sykunniga flickor som fick anställning i modeateljén. Hos Augusta Lundin fick de reglerad arbetstid och ersättning för eventuell övertid, vilket inte var självklart på den tiden.

Den främsta i sitt slag
Augusta Lundins firma var landets främsta i sitt slag, och hon hade kunder från hela riket. Firman var även känd i andra länder, och beställningar kom bland annat från Norge, Finland och S:t Petersburg. Augusta Lundin behöll sitt engagemang för sitt företag upp i hög ålder. När hon dog år 1919 ärvdes firman av en systerdotter och en systerson som höll verksamheten igång till slutet av 1930-talet, enligt Anna von Aykay som 1987 skrev om Augusta Lundin i Kungligt klädd – kungligt mode.
I en intervju i Stockholms Dagblad år 1907 tillfrågades Augusta Lundin vad hon hade använt för trollmedel för att få en så stor kundkrets. Hon svarade:
Jag har behandlat alla lika och inskärpt detta hos mina biträden. Här går det mycket ceremonilöst till, inga djupa bugningar och inga kruseringar, alla prova här i tur och ordning, vare sig de tillhöra en kunglig eller borgerlig familj. Hur skulle det också kunna vara annorlunda, tillade hon. I våra dagar äro ju lyckligtvis alla människor, med sitt människovärde som diplom.

Inbjudan till slottet
Detta påminner mycket om Selma Lagerlöfs inställning till medmänniskor. Hon ansåg att alla människor var viktiga och värdefulla, men hon krusade inte för någon. Våren 1910 blev Selma Lagerlöf inbjuden till fest på Stockholms slott med anledning av president Theodore Roosevelts besök i Sverige. Hon tackade emellertid nej till kalaset för att hon hade annat för sig. Till Sophie Elkan skrev hon i början av maj 1910:
Det där Nobelpriset är verkligen en språngbräda till allt möjligt om man vill begagna sig av det. Jag är bjuden till två kongresser i Bryssel redan. Flera bjudningar komma väl. Och nu Roosevelt. Om det är sant som det står i en tidning, att han tycker om mina böcker, och att han hade fått se mig i min gråa siden, så hade han kanske bjudit mig till sig i Amerika, och jag hade fått göra bekantskap med allt stort och framstående i den nya världen. Det är ju ett storartat perspektiv. Men jag vill inte. Jag vill gärna ha ett litet jordbruk så här vid sidan av författarskapet, men jag vill inte bli förnämt folks rodocka. Jag är inte fallen för högmod och fåfänga, men däremot vill jag gärna sätta världen i rörelse.
Så det fanns likheter mellan dessa kvinnor, som båda var såväl ambitiösa som framgångsrika. De använde och vidareutvecklade sina speciella talanger och kunskaper, författarskap respektive klädsömnad. De organiserade arbete för andra kvinnor som fick möjlighet att försörja sig och utvecklas. Att Selma Lagerlöf satsade mycket av de pengar hon tjänade på sitt författarskap i jordbruket på Mårbacka, och att hon visade stort engagemang för sina anställda och deras familjer är också känt. Med tidens språkbruk skulle dessa kvinnor kunna kallas för socialt ansvarstagande entreprenörer. De tycks ha varit helt överens om att när det gäller Nobelpris, då duger inget annat än det allra bästa.

Margareta Wallin Wictorin, Marie Söhrman