Selma Lagerlöf var tidigt fast besluten om att köpa tillbaka Mårbacka. Hon lyckades också steg för steg återskapa barndomshemmet. Med berömmelsen kom också andra ambitioner. Selma Lagerlöf ville förverkliga pappans dröm om en herrgård som var värdig kungliga besök. Hon anlitade tidernas mest kände arkitekt. Selma Lagerlöf var intensivt engagerat i byggprojektet. Samtidigt satt hon i inspektorsbostaden och skrev första memoarboken.

När Selma Lagerlöf och hennes syster Gerda var små, brukade de tillsammans med pappan löjtnant Erik Gustaf Lagerlöf fantisera om att Mårbacka skulle förvandlas till en stor, vacker herrgård, som kunde ta emot kungen och hans följe, när de hade vägarna till eller genom Värmland.
-Det var kanske skada ändå, att kungabesöket inte kunde bli verklighet, men det var ju omöjligt, förrän löjtnanten hade byggt en övervåning, skrev Selma Lagerlöf i memoarboken Mårbacka.

Omkring 1860 hade löjtnanten förbättrat boningshuset genom att ta upp större fönster, sätta in nya kakelugnar, tapetsera sal och förmak samt ersätta den gamla förstukvisten med en rymlig veranda. Åtta-tio år senare tog de större byggplanerna mer konkret form. Det trånga envåningshuset skulle få en övervåning. Löjtnanten anställde snickare som i förväg började göra takstolar så att det skulle gå fort att sedan täcka taket, men när de låg färdiga dog hans svärfar. Därmed förlorade löjtnant Lagerlöf också de ekonomiska förutsättningarna för att rusta upp Mårbacka. Takstolarna låg kvar på bakgården i många år, som ett minne av ett storstilat, men misslyckat projekt.
-Hans små döttrar hade ju varit förfärligt glada, när han hade börjat laga till takstolarna, och det inte bara för kungabesökens skull. Det var nog ändå viktigare, att man nu skulle få en salong att dansa i och att gården skulle få två våningar och bli lika ståtlig som brukspatron Wallroths Gårdsjö och ingenjör Noreens Herrestad, kommenterar Selma Lagerlöf pappans byggprojekt.

I slutet av 1880-talet tvingades familjen Lagerlöf, efter löjtnantens död 1885, först att sälja lösöret på auktion och 1890 slutligen också att lämna gården efter flera olika försök att rädda verksamheten. Den påtvingade försäljningen av barndomshemmet med alla minnen var svår förlust för Selma Lagerlöf. Tidigt närde hon planer på att tjäna så mycket på författarskapet att gården kunde köpas tillbaka.

Återköp steg för steg
När Selma Lagerlöf i samband med faster Lovisa begravning i Östra Ämtervik åter såg Mårbacka var det vanskött och illa medfaret. Det hade bytt ägare flera gånger, men ingen hade egentligen brytt sig om att hålla efter hus och trädgård. Det var med vemod hon såg det gamla barndomshemmets allmänna förfall.
-Det var förvandladt till bondstuga, kan jag säga, med dålig lukt i rummen och inga andra möbler än norrländska sängsoffor och några lådor. Träden i trädgården stodo kvar, men gångarna hade ju vuxit igen… Inte den mest lifliga fantasi kan tänka sig, att detta ställe varit fint och förtjusande, skrev Selma Lagerlöf till Sophie Elkan.
Men ändå väcktes tankar om att köpa tillbaka Mårbacka:
-Förr har jag alltid tänkt mig den dag då jag skulle få köpa igen det, som en heders och lyckodag, men så känner jag det inte nu. Nu vill jag försöka, att om möjligt få köpa åter gård och trädgård, för att återställa dem så som de voro förr.

Inkomsterna från bland annat romanerna Jerusalem och succén Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige gjorde det möjligt att 1907 köpa tillbaka själva gården, men förvärvet av åker, äng och skog fick vänta ytterligare några år. Det gamla barndomshemmet var i första hand avsett som sommarbostad. Vintertid föredrog hon att bo i Falun med närheten till syster Gerda Ahlgren och hennes familj.

Våren 1908 började hon rusta upp gården och byggde på en övervåning med frontespis, balkong och en ståndsmässig veranda:
-Det såg ju gräsligt ut vid Mårbacka med den förfärliga trädgården och alla brädhögar, men det syntes dock, att arbetet gick raskt framåt. Yttertaket var färdigt, och det stora rummet såg ut att få mycket trevliga proportioner… Jag tror dock, att det blir ett riktigt fint ställe, rapporterade Selma Lagerlöf till Valborg Olander.

Först när Selma Lagerlöf hade fått Nobelpriset i litteratur kunde hon komplettera Mårbacka så att gård, jordbruk och skogsbruk fick samma omfattning som på löjtnantens tid. På trettondagsafton 1910 undertecknade hon det sista kontraktet i det stegvisa återköpet:
-Det är ju så tydligen förutbestämt, att jag skall köpa gården. Jag har ju gjort allt möjligt för att slippa den, men den förföljer mig. Det är väl någon, som vill det av de som styra, skrev hon till Sophie Elkan.

Men som framgångsrik författare hade Selma Lagerlöf högre ambitioner. Hon ville skaffa sig en ståndsmässig och prestigefylld bostad, där hon kunde ta emot besök, men också mer effektiv kunna sköta och utveckla Mårbackas jordbruk. Selma Lagerlöf avsatte pengar i en särskild byggnadsfond för att kunna finansiera ett mer storstilat projekt.

Anlitade känd arkitekt
Genom väninnan och sekreteraren Valborg Olander hade hon i början av 1919 fått kontakt med dåtidens kanske främste svenske arkitekt, nämligen byggnadsrådet Isak Gustaf Clason. Han hade gjort sig mest känd för flera palatsliknande byggnader längs fashionabla Strandvägen i Stockholm, för Östermalmshallen, men också för flera herrgårdar, som ritats på uppdrag av sekelskiftets framgångsrika affärsmän och ett nyrikt borgerskap med sociala ambitioner.

Arkitekt Isak Gustaf Clason gav i mars 1919 ett positivt svar på Selma Lagerlöfs förfrågan om han ville åta sig uppdraget:
-Vykortet gav mig det intrycket att den gamla byggnaden hade kvar sin ursprungliga karaktär. Av fotografierna i Turistföreningens årsbok ser jag, att konstnären skickligt dålt allt det störande, alla de nya ”förbättringarne” och ”uppsnyggningarne” och endast låtit den gamla stommen sticka fram bland lövverket.
Arkitekt Isak Gustaf Clason påpekande emellertid att fotografierna inte räckte utan att han också behövde besöka Mårbacka för att närmare titta på byggnader och på det omgivande landskapet.

Isak Gustaf Clason levererade snabbt tre förslag på ombyggnad, där det gamla huset blev en del av den nya herrgården. I samtliga skisser byggdes huset på österut och fick totalt två eller tre våningar. Två förslag anknöt på olika sätt till värmländsk byggnadstraditionen medan det tredje var en herrgård mer i slättlandskapets stil. Selma Lagerlöf fastnade för den ståtliga byggnaden med säteritak och glaserat taktegel.

I ett brev till väninnan Sophie Elkan beskrev Selma Lagerlöf arkitektens första besök på Mårbacka i september 1919:
-Han har inte kommit förrän nu, kom i regn och blåst och köld och var ändå glad åt att här var så vackert. Han tyckte så bra om landskapet, så han tyckte, att det förtjänade att en vacker byggnad insattes i det.

Selma Lagerlöf var bekymrad över att ombyggnaden skulle bli mycket kostsam och i stort sett sluka allt som hon ägde och hade. Hon ville inte belasta Sophie Elkan med alltför stort engagemang i byggprojektet, men bad henne ändå titta på ritningen. Selma Lagerlöf fick bland annat synpunkter, som innebar att en lång hall på övre våningen blev bibliotek, något författarinnan senare satte stort värde på.

Hon rapporterade också till Valborg Olander om arkitektens besök på Mårbacka:
-Clason tyckte nog, att terrängen och storleken av själva gården berättigade till att här uppfördes en ”herrgårdsbyggnad”. Det skulle inte vara för litet.

I början av 1921 efter brevväxling med Isak Gustaf Clason fick hon klart för sig hur omfattande och tidskrävande ombyggnaden skulle bli:
-Arbetet behöver tre år, så är det väl bäst att börja, ifall jag skall få något roligt av det.

I december 1921 tackade Isak Gustaf Clason för ett dedicerat exemplar av Troll och människor och föreslog möte och middag hemma i lägenheten på Kammakaregatan i Stockholm:
-Då Doktorn icke varit synlig här under Nobeldagarna, beror väl det, vill jag hoppas, icke på omständigheter som hindrar Eder att komma till Akademiens högtidsdag.

Förlorade i bankkrasch
I mars 1922 tog sonen Gustaf Clason mer och mer över projektet och kontakterna med Selma Lagerlöf. Isak Gustaf Clason var byggnadsråd vid Kungl. Byggnadsstyrelsen och strängt upptagen av ämbetet, vilket han också påpekade i brevväxlingen. Vid ungefär samma tid slog Selma Lagerlöf larm och ville slå av lite på takten:
-Jag har nämligen förlorat en massa pengar i Mälarbanken och Kopparbergsbanken, ungefär så mycket som husbygget skulle ha gått till, och för närvarande är jag litet ängslig för utgifter, innan jag får se om flera banker skola stupa.

Sonen Gustaf Clason arbetade med ritningar, kontrollerade priser och skötte brevväxlingen. Selma Lagerlöf flyttade över till inspektorsbostaden med ett bra arbetsrum, där hon började skriva den första memoarboken. I biografin över Selma Lagerlöf sammanfattade Elin Wägner situationen:
-Boken om Mårbacka är skriven medan hammarslagen dånade vid bygget, medan det sprängdes i berget efter vatten, medan cisternen blev gjuten och vattenledningsrören lades ned.

Selma Lagerlöf ville ha ett yttertak med mörkt, glaserat tegel och arkitekten gav klara instruktioner:
-Detta blir bäst med stenkolstjära, som bör påstrykas het, helst två gånger, varvid man första gången använder tunnare tjära. Vanligen brukar teglet nedstoppas i en stor gryta med sjudande tjära, vilket ju går rätt fort.

I september samma år gav Gustaf Clason en murare en ordentlig bakläxa:
-Jag upptäckte strax innan jag reste från Mårbacka att inga återgångskanaler finnas från dessa rum ehuru sådana är ritade och upptagna i numreringen på den synnerligen tydliga skorstensritningen. Det är svårt att förstå hur en erfaren murare kan göra ett så vårdslöst arbete.

I breven diskuterades kakelugnar, kassaskåp, köksspisar, färger, paneler och golv.
-Det bästa köksspisarna lär vara Bolinders, var Gustaf Clasons rekommendation. Han jagade också gamla kakelugnar till salongen och biblioteket:
-Det tycks som om det skulle vara billigare att köpa en gammal vacker mariebergskakelugn än en ny mindre vacker imitation av dylika.

Ville kopiera residenset
I biblioteket ville Selma Lagerlöf ha en väggkarta över Sverige. Den skulle anknyta till hennes succébok om Nils Holgerssons resa genom landet. Arkitekt Gustaf Clason försökte först hitta en gammal dekorativ karta, men fastnade för en enklare lösning:
-Jag vill föreslå att vi använda oss av Generalstabens i handeln förekommande karta över hela Sverige, men att man skaffade sig icke färglagd exemplar och målade det i färger som bättre stämde med rummets inredning än den kanske litet blaskiga man får köpa.

Selma Lagerlöf ville ha samma dekorationer på väggarna som fanns i landshövdingens residens i Falun. Hon undrade om det var tillåtet att kopiera. Arkitekt Gustaf Clason förklarade att inte gick att kopiera direkt, eftersom väggarnas höjd och indelning på Mårbacka inte var desamma som i Falun. Samtidigt fick Selma Lagerlöf en kort arkitekturhistorisk lektion:
-Målningarna i landshövdingeresidenset äro emellertid från imperialtid eller sengustavianska och den antika kakelugn jag just stod i begrepp att skaffa Doktorn är i rockoko och passar inte riktigt med målningarna, om man skall vara noga.
I biografin kommenterade Elin Wägner också Selma Lagerlöfs idé att kopiera residensets väggar:
-Hennes känsla för originalitet sträckte sig inte in på professor Clasons område. Tvärtom, hon tyckte det skulle bli roligt att få göra efter empiredekorationer i Falu residens och få ta idéer från biblioteket i Trolleholm, som hon beundrat i sin ungdom.
I en nyårshälsning 1923 önskade Isak Gustaf Clason att Selma Lagerlöf snart skulle kunna flytta in i det nya huset:
-Vi må väl hoppas, att det gamla till- och påbyggda Mårbacka måtte av Eder få åter tagas i bruk och att med Eder där må inflytta alla de gamla goda tomtarne. Jag föreställer mig att där redan första dagen kommer att ske under och tecken åtminstone för dem som förstår att se och tyda dem.

Gustaf Clason ritade själv en ny kakelugn till biblioteket. Akademieleven Tor Hörlin fick uppdraget att göra mallar till dekorationerna och sedan åka upp till fabriken i Uppsala för att måla kaklet:
-Han är emellertid såsom alla akademielever tämligen fri från penningar och framställer därför genom mig en vördsam fråga huruvida han kunde i förskott utbekomma 200 kr, undrade Gustaf Clason, som ville ha klartecken från Selma Lagerlöf.

Våren 1923 var Gustaf Clason på Mårbacka för att inspektera byggnadsarbetet. Selma Lagerlöf tyckte att han var glad och vänlig, men frän mot arbetarna:
-Han säger inte ifrån lugnt och bestämt att detta är orätt, utan han gör ironiska frågor. Det är mycket dumt. Jag tror inte att jag vill ha honom till arkitekt någon mer gång.
Men hon tillade:
-Fast han är nog ganska klipsk.

I april samma år uppstod också en mindre dispyt om husets björkdörrar. I ett brev till Gustaf Clason skrev hon:
-Jag tänker inte alls lyda arkitekten och göra dem bruna, utan jag vill ha dem i vanlig gul björkfärg och polerade. Det var detta, som jag såg på ett ställe och det var för den skull, som jag har skaffat björkdörrar. Annars kunde jag ju ha nöjt mig med vanliga furudörrar.
I slutet av brevet bad hon om ursäkt:
-Förlåt detta tråkiga brev.

Någon vecka senare fick Selma Lagerlöf ritningarna till verandorna, som hon var mycket nöjd med:
-Gubbarna tycka, att arkitekten är ”väldigt knepig”. Jag antar att det är mycket högt beröm.

Byggnadsarbetet löpte under långa tider tämligen problemfritt. Intresset för den berömda författarinnas nya hem var mycket stort. Strax före midsommar rapporterade hon i ett brev till Gustaf Clason:
-Det är mycket turister här. I nästa vecka komma 30 eller 40 journalister från alla världens delar.

Förgylld gås problem
Väggkartan till biblioteket var ett komplicerat projekt. Selma Lagerlöf ville att den skulle dekoreras med en gås och en baldakin. Fröken Olga Lanner anlitades för att göra gåsen. I juli 1923 meddelade Gustaf Clason att fågelfiguren var klar:
-Jag har sett på hennes gås, som nu är färdig och förgylld och, tycker jag, mycket lyckad.
Han var orolig för att förgyllning av baldakin och ramar skulle bli en allt för dyr affär:
-Jag skulle vilja föreslå att endast tavelramarna belades med äkta förgyllning medan listverk mm målades med bronsguld, vilket man kan få mycket nära likt äkta förgyllning.

Olga Lanner hade stora planer och hon hade uppvaktat Karl Otto Bonnier för att förlaget skulle beställa hennes Nils Holgersson-bilder till landets skolor. Initiativet gjorde Selma Lagerlöf lite generad, men i ett brev till bokförläggaren skrev hon också:
-Det vore mycket roligt om hon finge utföra sin idé, mest kanske för hennes egen skull, ty nog vore detta ett gott handtag för en begåvad och duktig konstnärinna.

Karl Otto Bonnier var inte lika road och imponerad. Tillsammans med hustru Lisen Bonnier hade han besökt Olga Lanner och hennes ateljé:
-Vi kommo genast överens om att vi icke blevo vidare intagna. Idén är ju mycket vacker, men jag tycker icke hon har lyckats. Jag förstår att denna Nils Holgersson kommer att taga sig alldeles ypperligt ut i Ert bibliotek, men jag undrar hur den skulle göra sig i skolorna.

Karl Otto Bonnier klargjorde att han inte hade lust att donera hennes Nils Holgersson till ett antal skolor, men Olga Lanner gav sig inte så lätt. På sensommaren hade Dagens Nyheter en artikel med bild av konstverket.

I brev, daterat på 65-årsdagen i november 1923, konstaterade Selma Lagerlöf:
-Jag ser att Ni inte sluppit undan Fröken Lanner utan att Ni har måst donera hennes Nils Holgersson.
Till slut blev det Lärarinneseminariet i Stockholm, som fick Olga Lanners version av Nils Holgersson.

Inflytt till födelsedag
I slutet av augusti 1923 revs byggnadsställningarna. Selma Lagerlöf var glad och nöjd med det hon såg. Till arkitekt Gustaf Clason skrev hon:
-Alla människor ha med ens fått upp ögonen för hur vackert det är. Man säger att det syns, att det är ritat av professor Clason.

Syster Gerda Ahlgren kom på besök i slutet av sommaren. Hon blev överraskad av hur fint Mårbacka hade blivit:
-Hon fick tårar i ögonen flera gånger. Både igår och idag ha vi suttit timvis borta i det stora huset och resonerat om möblering, berättade Selma Lagerlöf för Valborg Olander.
I samma brev konstaterade hon stolt:
-Ett par Stockholmsherrar, som voro här en dag sade till Söderberg, att de aldrig sett något så vackert.

Till Karl Otto Bonnier skrev Selma Lagerlöf:
-Mårbacka ser verkligen ut att bli färdigt i höst. Det blir nog både vackert och hemtrevligt och det skulle vara bra roligt, om Ni och fru Bonnier vill göra en biltur åt dessa trakter och komma hit och se hur jag har det. Tänk på det till nästa sommar!

Tidningar kontaktade också Gustaf Clason för att få bilder av det nya Mårbacka. Till Selma Lagerlöf skrev han:
-Kanske är det snart möjligt taga sådana, utan att det kommer för mycket byggnadsställningar med.

Men Selma Lagerlöf ville vänta tills huset var klart utvändigt såväl som invändigt:
-Det är väl inte skäl, att tidningarna sända hit sina fotografer, förrän de samtidigt kunna ta något av rummen, tyckte hon.

Mårbacka blev klart så att Selma Lagerlöf kunde fira 65-årsdagen i det nya hemmet. Till Gustaf Clason skrev hon i tacksam ton:
-Alla som voro här på min födelsedag voro högst förtjusta över Mårbacka både inom och utom. Jag tror, att både Ni och Er far få heder av det arbete, som Ni här nedlagt.
Gustaf Clason svarade snabbt:
-Detta är mycket roligt att höra att det nya Mårbacka hedrar sig. Häromdagen fick man se exteriören på biograferna och såg det verkligen ganska ståtligt ut.

Bonniers besök gladde
Isak Gustaf Clason sammanfattade projektets intentioner och komplikationer i ett längre brev i mitten av januari 1924. Han poängterade de tekniska problemen med tillbyggnader i allmänhet och med timrade hus i synnerhet, exempelvis sprickor:
-Det sker många underliga ting omkring Selma Lagerlöf, men frånvaron av dylika sprickor voro mer än underligt.

Under byggtiden hade det uppstått konflikter och dispyter. Irritationen var ömsesidig. Ibland räckte inte Selma Lagerlöfs tålamod till. Arkitekterna tyckte inte om alla hennes förslag, men i brevet noterade Isak Gustaf Clason tacksamt:
-Doktorn är nog älskvärd, att förbigå alla dessa små förtretligheter och endast glädja mig med att släkt och vänner samt framför allt Doktorn själv äro i stort sett belåtna med resultatet av ombyggnaden.

Selma Lagerlöf var lycklig över det nya biblioteket. I ett brev till Gustaf Clason uttryckte hon sin förtjusning:
-Jag är verkligen så glad åt mitt bibliotek, som nu äntligen är färdigt. Jag trivs här så bra, att jag inte vill vara på något annat ställe.

Sommaren 1924 kom också Karl Otto Bonnier med fru Lisen på besök. Selma Lagerlöf var glad för att hon fått visa den ombyggda herrgården.
-Det var det roligaste besök, som jag haft i sommar. Det skadade inte arbetet, tvärtom, satte ny fart i det, skrev hon till Stockholm.

Fick rita graven också
Selma Lagerlöf, som hade varit lite irriterad på Gustaf Clason och föresatt sig att inte anlita honom mer, ändrade sig snart och erbjöd honom att göra en plan för trädgården. I april 1924 var de första ritningarna klara.
-Som Doktorn se ha vi tänkt oss en stor gräsmatta omgiven av höga häckat framför norra fasaden. Dessa häckar skall utgöras av t.ex. fläder, hägg eller möjligen olvon ev. något annat som visat sig gå bra på Mårbacka. På gräsmattans västra sida skulle dessa häckar fördubblas och så småningom bilda en övervälvd lövgång, förklarade han i ett följebrev.

Senare fick Gustaf Clasons arkitektfirma också i uppdrag att utforma familjegraven på Östra Ämterviks kyrkogård. Selma Lagerlöf ville att graven skulle vara stilig och att det skulle finnas god plats för släktingarna. Hon hade en tysk gravanläggning som förebild, men Gustaf Clason försökte tona ned ambitionerna och anpassa gravplatsen till lokala förhållanden och traditioner. Det behövdes också mer plats. I februari 1928 skrev han till Selma Lagerlöf:
-Jag antar att det inte möter några svårigheter få köpa till lite mark bakåt. Är marken billig kanske vore klokt köpa till ytterligare både bakåt och framåt så att man slippa grannar allt för nära in på sig.

I ett gratulationsbrev till Selma Lagerlöfs 70-årsdag i november 1928 erinrade Isak Gustaf Clason om slutorden i Selma Lagerlöfs debutroman Gösta Berlings saga.
-Den gåtan hur de jättestora bina i underlandet kunde komma in i bikupor av vanliga mått, lämnas där obesvarad. Ni realiserar dock själv detta under. Vårt underbara arbetsbi, Selma Lagerlöf, går både in och ut och bor och arbetar i den lilla Mårbackakupan.

Isak Gustaf Clason undertecknade brevet med ”han som kupan gjorde och hans familj”. Detta brev var sannolikt också den sista skriftliga kontakten mellan den välkände arkitekten och den berömda författarinnan.

© LARS GRÖNKVIST

KÄLLOR:

Otrycka källor:
Arkitekturmuseum, ritningar och skisser av Isak Gustaf Clason och Gustaf Clason.
Bonniers förlagsarkiv, brevväxling mellan Selma Lagerlöf och Karl Otto Bonnier.
Kungl. biblioteket, brevväxling mellan Selma Lagerlöf och Isak Gustaf Clason/Gustaf Clason.
Trycka källor:
Toijer-Nilsson Y, Du lär mig att bli fri. Selma Lagerlöf skriver till Sophie Elkan. Albert Bonniers Förlag. Stockholm 1992.
Toijer-Nilsson Y, En riktig författarhustru. Selma Lagerlöf skriver till Valborg Olander. Albert Bonniers Förlag. Stockholm 2006.