Selma Lagerlöf var storvilt för dagspressens såväl som veckopressens reportrar. De konkurrerade hårt om att få göra intervjuer i Falun och Mårbacka. Den berömda författarinnan figurerade ofta på veckotidningarnas omslag. Stort uppslagna artiklar med bilder täckte tidningarnas insidor. Ibland tillät hon hemma-hos-reportage.
Selma Lagerlöf insåg tidigt värdet av publicitet, men hon var också mycket klar över uppmärksamhetens baksida.
Den danske författaren Georg Brandes positiva recension av Gösta Berlings saga i Politiken 1893 innebar en vändpunkt för henne och bäddade för det stora genombrottet.

ett brev till Georg Brandes skrev Selma Lagerlöf drygt tio år efter hans lovord:
-…ingen anmälare har gjort något så stort. Ni gjorde ju, att jag kom att leva ett liv, som jag alltid hade längtat efter.
När en bok var klar och utgiven, väntade Selma Lagerlöf oroligt på recensionerna. Kritikerna omdömen påverkade hennes självkänsla och skaparlust, men naturligtvis också de potentiella inkomsterna. Selma Lagerlöf tyckte egentligen inte om att bli intervjuad, men ställde ändå upp ganska generöst. När en artikel publicerats fann hon ofta att reportern skrivit saker som hon inte hade sagt eller gjort tolkningar som hon inte kände igen. Samtidigt var Selma Lagerlöf införstådd med journalisternas arbetsvillkor. De måste helt enkelt ha en slagkraftig berättelse med sig hem till redaktionen.

I början var det ofta väninnan Sophie Elkan som ordnade kontakter med pressen. Hon kände de stora tidningarnas recensenter. Under resan i Egypten och Palestina hölls Göteborgstidningarnas redaktioner kontinuerligt informerade. När Selma Lagerlöf tillsammans med Sophie Elkan samlade intryck i Norrlands inland inför arbetet med Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, mötte de också lokalpressen som skrev om bokprojektet.

Mötena med journalister och fotografer kunde vara prövande och tidskrävande. I december 1899 klagade Selma Lagerlöf i ett brev till mamma Louise Lagerlöf över en fotografering som tidningen Idun beställt:
-Ja nu får det vara nog för idag. Vi porträttera oss för Idun men kunna ej bli bra.

V alborg Olander festreporter
Tidningarnas stora intresset manifesterades i samband med 50-årsdagen. Hösten 1908 var Selma Lagerlöf länge på de nyinköpta Mårbacka, men själva födelsedagen skulle firas i Falun tillsammans med mamman och syster Gerdas familj. I ett brev till Sophie Elkan skrev Selma Lagerlöf:
-De närmaste dagarna måste jag lämna biografiska notiser till tyska tidningar i och för min födelsedagsfirning!! Ja, jag säger inte mer om den saken. Det blir förskräckligt, men tidningarna kan jag inte undvika vilket jag är hemma eller borta och femtio år kan jag inte låta bli att bli.
Selma Lagerlöf fasade för all uppmärksamhet, men försökte ändå ta det hela med jämnmod:
-Det är bäst att bära det hela med undergivenhet och inte plåga sig på förhand. Det går ju över på en dag, alldeles som en teaterpremiär.

Hon ställde upp på tre större intervjuer. Andra journalister hade fått nej. Hon konstaterade att det hade varit bäst om hon fått Nobelpriset samma år och därmed allt besvär på en gång.

Firandet av femtioårsdagen blev mer omfattande än Selma Lagerlöf hade tänkt sig. I Falun uppvaktades hon av delegationer, föreningar och skolklasser. Väninnan Valborg Olander anlitades som Aftonbladets speciella korrespondent under signaturen V. O-r och rapporterade från festligheterna:
-Sedan jag nu hållit ett löfte och skrivit dessa rader, skall jag skynda mig till familjemiddag hos Lagerlöfs. Jag vet, att på middagsbordet skall trona den praktfulla skånska spettekaka, som blivit skickad från ”Alla skolbarnen i Västra Vemmenhög”. Jag tror, att den gåvan är bland dem, som mest ha glatt Selma.

Intervjuade journalisten
I samband med den Internationella rösträttsalliansens kongress i Stockholm 1911, gjorde Elin Wägner ett försök att intervjua den kända författaren på hotellrummet. Istället var det Selma Lagerlöf och Sophie Elkan som började fråga ut reportern.
-Hon visste att jag som gift behållit mitt förvärvsarbete och ville nu veta efter vilken princip vi delade upp uppgifterna i hemmet. Jag var nygift och hade inga principer, så att dem måste jag på rak arm finna upp för att tillfredsställa de två nyfikna författarinnorna.

Selma Lagerlöf kände sig obekväm i mötena med journalister när hon måste svara på alla deras mer eller mindre relevanta frågor. De flesta reportrar var inte så intresserade av vad hon skrev utan de ställde mer personliga frågor och frågade henne om allt annat än det som hon verkligen förstod sig på, nämligen att skriva böcker och litteratur. Elin Wägner, som hade diskuterat journalisternas intensiva uppvaktning, konstaterade:
-Hon förstod att tidningsfolket ’drevs av sina tidningar att till varje pris fylla en artikel’ och hon förlät därför att de plockade ur henne det hon egentligen inte velat säga.

Ja till hemma-hos-reportage
Våren 1918 gjorde tidningen Svenska hem i ord och bilder ett reportage hemma hos Selma Lagerlöf i Falun. För läsarna redovisade reportern Mary T Nathhorst de spelregler som gällde för besöket:
-För många blir denna artikel en missräkning. Hvarför, kommer de att fråga, när man nu får tillträde till Selma Lagerlöfs hem, hvarför då bara tala om möbler och konstverk, när man har ägarinnan själf inom räckhåll? ’Selma Lagerlöf intime’ – det skulle intressera oss mest! Hvarför då ej lägga artikeln så?!

Reportern klargjorde att Selma Lagerlöf var mycket sparsam med att ställa upp på intervjuer, men att redaktionen fått klartecken mot löftet att reportaget skulle handla om författarens hem, inte henne som person. Selma Lagerlöf försökte värja sig mot att bli en kändis på pressens villkor:
-Tänk själv efter hur litet vi veta om henne själf – trots en Saga om en saga, skrev Mary T Nathhorst, som avslutade artikeln med:
-Dessa Selma Lagerlöfs ord innehålla kvintessensen af hemkonst; endast ett hem, organiskt uppvuxet kring en första kärna och sedan utökadt med den ena årsringen efter den andra, endast det kan bli ett personligt hem.

”Strindbergs motpol”
Inför julen 1925 skrev N. Hugo Nilsén i Hemmets Journal en artikel med rubriken Sagoberätterskan för stora och små – Litet om Selma Lagerlöf och hennes diktning. Han hade inte intervjuat Selma Lagerlöf utan beskrev istället mycket målande och entusiastiskt hennes författarskap och hur hon genom sagor och sägner närmade sig livets innersta och mest fundamentala frågor:
-Selma Lagerlöf älskade livet och människorna. De sorger, hon själv genomlevat, ha öppnat hennes blick för människornas eviga lidanden. Men som motvikt mot detta har hon sin ljusa optimism.
N Hugo Nilsén avslutade artikeln med:
-Hon är Strindbergs, den store felfinnarens, motpol. Där han endast ser mörker och smuts, vill hon se det ljusa och vackra och hjälpa det i dagen. Hon är nästan den enda av sin tids stora författare, som inte frätts av världssmärta och skepticism.

Sensommaren 1928 fick Elin Wägner göra en längre intervju med Selma Lagerlöf, men hon var inte riktigt klar över den berömda författarinnans syn på journalister och journalistik:
-Det var jag lyckligt omedveten då jag åkte fram till Mårbacka.
Elin Wägner beskrev Selma Lagerlöfs vackra, genomträngande blåa blick och hur hon talade och rörde sig. Utgångspunkten för mötet var Walter Berendsohns bok om Selma Lagerlöfs författarskap. Under samtalet satt de på Mårbackas loggia och Elin Wägner kunde se turisterna som svärmade omkring på gårdsplanen och försökte att ta bilder av Selma Lagerlöf. Elin Wägner summerade intrycket från besöket på Mårbacka:
-Sådan hon visade sig den dagen, skymtade en annan, mindre skeptisk, mera fantastisk, mycket mera kunnig i livets vilda och heta spel än vad blott åskådare på livets parkett kunde se.

Talande tystnad
Inför 75-årsdagen hade Selma Lagerlöf i ett pressmeddelande bett att få slippa uppmärksamhet och uppvaktning, men Erik Lindorm, Vecko-Journalen, hade ändå lyckats få intervjutid på Mårbacka. Han visste att hon resignerat inför journalisternas anstormning, att hon var härdad inför kamerablixtar, att hon med pokerspelarens minspel mötte de mest omöjliga frågor och att hon överlevt spaltkilometer efter spaltkilometer i svenska såväl som utländska tidningar.

Erik Lindorm hade läst att Selma Lagerlöf snabbt genomskådade journalister och att hennes kompakta tystnad kunde vara lika innehållsrik som hennes romaner. Inför risken att bli genomskådad och tappa initiativet sonderade han läget genom att fråga:
-Vad tycker dr Lagerlöf om tidningsmän egentligen?
Hon svarade:
-De är ganska hyggliga. Men det är bara det förargliga, att de skriver det man säger till dem.
Erik Lindorm påpekade att det var alldeles utmärkt att journalisterna inte dolde något och att de inte heller lade till för mycket.
-Kan så tyckas. Men saken är den, att jag är en stor ljugare, svarade Selma Lagerlöf, men egentligen tyckte hon att det var onödigt att journalister intervjuade författare:
-Med skådespelare och statsmän är det en annan sak. De kan behöva få ut sina synpunkter genom skrivkunniga mellanhänder. Men en författare kan ju uttrycka sina tankar själv.

Författare borde själva klara av att förmedla sina tankar bättre och inte behöva gå via journalister. En författares språkrör borde vara det litterära verket. Om de ville kommentera dagsaktuella frågor, borde de skriva själva och inte ställa upp på intervjuer.
Erik Lindorm konstaterade att Selma Lagerlöf klarade offentlighetens svåra balansgång. Hon poserade inte på balkongen och hon gömde sig inte heller i garderoben. Till reportern ställde hon frågan:
-Vad tror ni det kan vara för begär hos människorna att antasta författare personligen? Kan det inte vara nog att få träffa oss i våra böcker. Där borde vi vara mest till vår fördel.

Vecko-Journalens reporter fick också se de väggfasta skåpen med brev från läsare och beundrare. Han konstaterade:
-Men här skulle nog den ivrigaste litteraturdocent gå vilse i dessa pappersmassor. De blir nog aldrig utgivna – det kan ju vara måtta på odödligheten också.
Erik Lindorm frågade om Selma Lagerlöf verkligen samlade på alla brev. Hennes svar blev:
-Ni ska inte ta det bokstavligt. Sa jag inte att jag var en stor ljugare?
Med glimt i ögonen berättade hon en historia om en bonde i trakten:
-Nog för Selma ljuger bra i sina berättelser, men jag ljuger minst lika bra. Men jag får inte Nobelpris för det, inte.

Kunde sätta gränser
I samma veva besökte Berndt Hollsten, Svenska Journalen, Selma Lagerlöf på Mårbacka för att göra en intervju inför födelsedagen. Precis som Erik Lindorm konstaterade han att Selma Lagerlöf var mycket van att möta pressen och fotografernas blixtar, men också skicklig på att markera var gränserna gick:
-Hon har en beundransvärd förmåga att göra klart för påträngande tidningsmän och fotografer, som störa Mårbackafriden, när det får vara nog. Och hon gör det på ett så fint och diskret sätt, att man absolut inte kan ta illa upp. Även om man tycker, att audiensen varit i kortaste laget.
Reportern funderade över hur det kändes att vara föremål för sådan uppmärksamhet, över hur hon hanterade de karavaner av vandrare, cyklister och bilister som tog sig till Mårbacka för att se det berömda diktarhemmet och över hur det kändes att vara bevakad och uttittad. Berndt Hollsten hade all förståelse för Selma Lagerlöfs pressmeddelande, i vilket hon undanbad sig allt uppvaktning och uppmärksamhet.
-Det må ingen förtänka henne. Det är dock förklarligt, om pressen inte helt respekterar hennes önskan, skrev han, men Svenska Journalen hade ändå bett att få göra en intervju. Trots att reportern hade förberett sig, kände han sig osäker inför mötet med Selma Lagerlöf:
-Alla välsvarvade orakelfraser man berett sig på att framställa blir så banala, att man stoppar frågeformuläret i fickan och låter omständigheterna bestämma samtalsinriktningen.

Försökte avslöja förebild
I romanerna formulerade Selma Lagerlöf sig ordrikt, men hon var inte lika mångordig när hon intervjuades. På journalisters vis försökte Berndt Hollsten avslöja förebilden till Gösta Berling:
-Denne kavaljerernas kavaljer skulle ha varit samme en som Gustaf Fröding tagit upp i Prästen Bodenius. Branzell hette han i verkligheten.
-Ja, jag har hört den här versionen också. Men Gösta Berling och Prästen Bodenius har ingenting annat gemensamt med varandra annat än att bägge två missade sitt ämbete för brännvinets skull, försäkrade Selma Lagerlöf och tillade att förebilden till romanens Gösta Berling delvis hade hämtas i Mårbackas omgivningar, men att han och de andra kavaljererna i första hand var fantasins skapelser.

Väl på Mårbacka var det lätt att knyta an till forna tiders herrgårdsliv och den epok som speglades i hennes debutroman:
-Anser dr. Lagerlöf, att människorna, t ex under Ekebys glanstid, voro lyckligare än nutidsmänniskan?
-Att vara lycklig är ett relativt begrepp. Och i den mån människan på landet förr i världen levde anspråkslösare än nu för tiden, så kan man nog säga att hon också var lyckligare. I våra dagar är det så mycket som splittrar tiden och fångar intresset.
Medan tidningens fotograf förberedde sig, visade Selma Lagerlöf reportern runt i huset. När allt som sades inte längre antecknades ord för ord, flöt samtalet mycket lättare och öppnare:
-Den verkliga Selma Lagerlöf skall man förmodligen finna vid någon intim vänbjudning, när brasan flammar i den blåmålade kakelugnen och värdinnan sitter vid flygeln och spelar Bellman.
För bildens skull satte Selma Lagerlöf sig vid flygeln, men hon klargjorde samtidigt:
-Jag är mycket road av att spela i ensamheten – men inte när andra hör på.

Lockade tiggarbrev
Ibland hade uppmärksamheten i tidningarna klara baksidor. I ett brev får redaktionssekreterare Jan Kuylenstierna ett mycket ampert svar på frågan om han kunde få använda en artikel, baserad på en rad intervjuer, som publicerats ett år tidigare i Karlstads-Tidningen och då i samband med 75-årsdagen:
-Den innehåller en del beröm, som verkligen är alldeles för överdrivet och som jag inte heller är i stånd att igenkänna som sanning.
Hon ifrågasatte också om redaktionssekreteraren hade rätt att publicera artikeln igen och påpekade samtidigt vilka problem den tidigare publiceringen hade vållat henne:
-Till följd av dessa besynnerliga och högst överdrivna anekdoter, blivit ansedd som en den där strör ut guld för fulla händer till alla som begära. Jag har också blivit överhopad med brev från hjälpsökande som aldrig förr, och då hela talet om min stora rikedom är fullständigt osannt, så vållas mig härigenom mycket obehag, poängterade Selma Lagerlöf, och tillade:
-Det är isynnerhet berättelsen om den tyska flickan, som förefaller uppdiktad.
Selma Lagerlöf vädjade därför till redaktionssekreterare Jan Kuylenstierna att inte publicera artikeln igen, men tillade samtidigt:
-Jag återsänder artikeln med en del rättelser.

Sven Jerring gratulerade
I samband med 80-årsdagen skrev den kände radioreportern Sven Jerring i Röster i radio och om våndan inför att störa författarinnan, som åter undanbett sig uppvakning och som dessutom varit sjuk en längre tid:
-Vi hade uppriktigt sagt en smula ont samvete, när vi körde till Karlavägen 99, Selma Lagerlöfs adress vid stockholmsbesöken… Blott med största tvekan hade vi bett att få komma och besvära med mikrofonen – men vi skulle inte agera fridstörare länge, på en kvart skulle vi vara klara.
Men inspelningen gick inte helt enligt planerna. Tekniken krånglade. Sven Jerring funderade på att ge upp programinslaget, men Selma Lagerlöf förklarade att hon orkade vänta:
-Jag har skrivit vad jag vill säga, det kan jag väl läsa en gång till. Inte blir jag trött av så litet! Vi sitter ju och pratar så länge.
Samtalet kom in på berättelsen om Kejsarn i Portugallien och om och hur hans dotter kom hem till Värmland. Sven Jerring frågade också om Selma Lagerlöf lyssnade på radion:
-Då är det mest musik jag hör, det är så vackra konserter ibland. Det är för resten märkvärdigt att tänka sig, nu finns det ju inga avkrokar längre tack vare radion. Överallt kan man vara överallt…

Nerifrån gatan gav så radioteknikern klartecken för inspelning. Sven Jerring kunde så starta sändningen:
-Och låta Selma Lagerlöf tala till alla sina vänner, ’vara överallt’ i ett par minuter.

LARS GRÖNKVIST

© Mårbackastiftelsen och författaren. Artikeln får citeras om källan anges. För annan användning; kontakta jubileum@marbacka.com

Att läsa:
Toijer-Nilsson Ying. Selma Lagerlöf – Du lär mig att bli fri. Bonniers. 1992.
Toijer-Nilsson Ying. Mammas Selma. Selma Lagerlöfs brev till modern. 1998.
Wägner Elin. Selma Lagerlöf. Bonniers förlag. 1943.