Svenska Akademiens Nobelpris till Selma Lagerlöf år 1909 var alltigenom en succé! Efter år av inre stridigheter och ovana vid att plötsligt vara jury för ett världspris kunde akademien det året enas kring hennes namn. För detta fick den många lovord både i Sverige och utomlands.

Valet gick en högljudd opinion av läsare och kritiker tillmötes och blev ett efterlängtat uttryck för kvalitet i svensk litteratur. Det återupprättade akademiens anseende. Det kritiserades inte som tidigare pris och det bekräftade den enastående ställning och det förtroende Selma Lagerlöf hade bland en bred allmänhet i det oroliga 1910-talets Sverige. Hennes mångårige antagonist, akademiens ständiga sekreterare, fann sig överspelad och avgick året därpå.

Valet var djärvt: en 51-årig, före detta skolmamsell, ogift och från en fattigherrgård i landsorten var långt ifrån normen för en framgångsrik författare vid den tiden. Priset hjälpte till att göra henne till en av de få svenska författare som nått internationell ryktbarhet, men resan dit var lång.

Historien om Selma Lagerlöfs Nobelpris är också en del av Svenska Akademiens. För att fullfölja intentionerna i Alfred Nobels testamente bildades Nobelstiftelsen 1895. Ansvaret att välja ut “den som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk riktning”, som det uttrycks i testamentet, lämnade Nobelstiftelsen till Svenska Akademien. För denna nya uppgift var akademien inte rustad.

Litteraturvetaren Gunnar Ahlström (1906 - 1962) beskrev i sin uppsats Selma Lagerlöf får Nobelpriset, Lagerlöfsstudier 1961, både insiktsfullt och roande situationen:
– Nyss var församlingen en av oscariskt förtätade traditioner hägnad mötesplats för snille och smak…, och han fortsatte:
– Från att ha varit ett gråskäggigt, oförargligt fornminne förvandlades Gustaf III:s skapelse över en natt till en modernt anspråksfull världsdomstol med utomordentliga och kontanta fullmakter, första året värda 150 782 kronor och 66 öre.
August Strindberg spädde på:
– Svenska Akademien var omkring 1880 en löjlig tillställning, som man icke fäste något avseende vid i vittra kretsar. Men när på 1890-talet denna institution upphöjdes till domstol över samtida världslitteraturen, då blev akademien något.
Efter att ha namngett nio av ledamöterna frågade han:
– Hur många av akademiens ledamöter läsa litteratur? Hur många besöka teatrar?

Kända män protesterade
Akademiens kompetens för den nya uppgiften var omstridd från början. Kritikerna skulle snabbt få sina farhågor besannade. I det tidiga nittonhundratalet var världslitteraturens synfält begränsat till de europeiska språkområdena. Ryssen Leo Tolstoj och norske dramatikern Henrik Ibsen stod högst på önskelistan då första priset skulle delas ut 1901.

När priset i stället gick till den franske författaren Sully Prudhomme, förstärktes debatten om akademiens kompetens och tystnade inte förrän efter valet av Selma Lagerlöf 1909. Att Leo Tolstoj förbigåtts retade den svenska litteratur- och konstnärsvärlden så till den grad att ett öppet sympatibrev sändes till honom, undertecknat av Verner von Heidenstam, August Strindberg, Anders Zorn, Wilhelm Stenhammar och fyrtiotalet andra tongivande kulturpersoner. I brevet bad de närmast om ursäkt för de värderingar som Svenska Akademien stod för, och det krutet visste var det tog. Selma Lagerlöf skrev också på.

August Strindberg var redan diskvalificerad i akademiens ögon, men Lagerlöf? Om denna dubiösa entré i nobelsammanhang skrev Gunnar Ahlström:
-Med sitt fridsamma väsen anade hon förvisso inte, att just hon skulle figurera som anstifterska, en tvedräktens sköna Helena i det trojanska krig som några år senare utbröt inom och utanför det svenskakademiska Ilions murar.
Selma Lagerlöfs ställningstagande skulle under flera år hålla henne borta från prisdiskussionen. Sophie Elkan hade avrått henne från att skriva på, men efter vissa omformuleringar gjorde hon det ändå.

I de volymer som Ying Toijer-Nilsson redigerat och kommenterat (1992 och 2006) med brevväxlingen mellan Selma Lagerlöf och väninnorna Sophie Elkan och Valborg Olander återkommer ständigt tankar kring Nobelpriset och första gången var redan året innan något pris hade delats ut.
-Första Nobelpriset får Anatole France, andra året Rudyard Kipling för Djungelboken så en tysk så en italienare så Heidenstam. Jag får det om en tjugo år och du då du skrivit Toll”, skrev Selma Lagerlöf till Sophie Elkan i november år 1900.

Första gången akademien formellt fick ta ställning till Selma Lagerlöf var redan 1901. Det skulle bli många sådana tillfällen innan hon fick Det Stora Priset. Esaias Tegnér d y (1843 – 1928), professor och sonson till Fritjof-saga-Tegnér och akademiledamot med värmländska rötter, föreslog att Selma Lagerlöf skulle få Svenska Akademiens stora guldmedalj. Den ständige sekreterare Carl David af Wirsén menade att det skulle se illa ut om akademien fjäskade för en person som “grovt förolämpat vårt samfund”. Det var Tolstojbrevet som spökade och guldmedaljen fick hon först tre år senare.
– Ja, nog är Akademien en lustig en, som sänder sin högsta utmärkelse som assurerat postpaket på tisdag morgon… Jag trodde rent att det var skoj, var hennes kommentar när medaljen kommit fram.

En konsekvent motståndare
Sedan 1884 leddes Svenska Akademien av Carl David af Wirsén (1842 - 1912) I Bra Böckers lexikon beskrivs han så här: “Sin stora och delvis ödesdigra insats gjorde han som Svenska akademiens ständige sekreterare och den officiella moralens och smakens vårdare. Han bekämpade allt nytt, både 80-talister och 90-talister, och blev till slut en symbol för konservativt gubbvälde.”

Carl David af Wirsén var skolad i de klassiska värderingar som gällde under början och mitten av 1800-talet och hade i motsats till många andra kritiker i sin samtid inte förmågan att uppleva och uppskatta det nya. Han har därför tagit plats i litteraturhistorien som den mest konsekventa kritikern av Selma Lagerlöfs fantasifulla och impulsiva stil och ämnesval som han varken gillade eller förstod sig på. En ståndpunkt han uthålligt höll fast vid livet ut.

I den roll Carl David af Wirsén hade kom han att bli den ständige opponenten vid varje tillfälle då Selma Lagerlöfs namn hamnade på akademiens bord. I konsekvens med sina ideal drev han sitt motstånd så långt att han blev övergiven av sina vänner och avgick i missmod. Efter att som en av sina sista ämbetsåtgärder i november 1909 skrivit till Selma Lagerlöf och meddelat att hon fått årets Nobelpris.

År 1902 gick priset till Theodor Mommsen, en liberal tysk historiker och en av sin samtids stora kulturpersonligheter och stilister. Han dog året därefter. 1903 var det norskhetens store diktare Björnstjerne Björnsons tur och Selma Lagerlöf, som var inbjuden till festen och kommenterade: --Jag blev inte så tilldragen av honom, som jag trott, inte heller så frånstött...han klappade mig litet på kinden och sade, att han höll så mycket av vad jag skrivit…
Hon fann ingen riktig Björnsonentusiasm:
– Men i grund och botten så har han nog skrivit sig bort ur svenskarnas hjärtan.
Hon syftade naturligtvis på Björnsons norsknationalistiska ståndpunkt i unionsfrågan.

Carl Snoilsky som varit den för Carl David af Wirsén så obehaglige Henrik Ibsens ständige förespråkare, avled 1903. Han ersattes av historikern och riksdagsmannen Harald Hjärne från Uppsala. Vid sidan av Esaias Tegnér var han en av Selma Lagerlöfs trogna vapendragare i akademikretsen. Det var Harald Hjärne som formulerade den första officiella nomineringen i januari 1904. Han höll fram Gösta Berlings saga, men framförallt Jerusalem och påminde med referenser till utländska källor, att det handlade om en författare med internationell ryktbarhet. Carl David af Wirsén var inte imponerad och skrev:
– Man må erinra sig, att en till skaplynnet från Selma Lagerlöf så vitt skild författarinna som Ellen Key flitigt översatts.
Det var ju sant, men det var också många som tävlade och Selma Lagerlöfs kandidatur var ännu inte förankrad. Medtävlarna var kända och namnkunniga, exempelvis Georg Brandes, Leo Tolstoj, Charles Swinburne, Rudyard Kipling, Anatole France och fransmannen Frédéric Mistral som fick priset 1904. Han fick dela priset med en spanjor och om festen skrev Gunnar Ahlström:
– Nobelfesten blev under dessa omständigheter tämligen exotisk, en triumf för två pittoreska, dessvärre på grund av årbräcklighet frånvarande åldringar från Provence och la cachuchas land under Spaniens gula måne. Lövens långa sjö fick undvara det eftertraktade prisglittret.
Efter prisutdelningen brev Selma Lagerlöf till Sophie Elkan:
– Inte var det något fint Nobelfirande i år!

Självförtroendet växer
Sedan de första skämten om priset väninnorna emellan, har självförtroendet vuxit. Jerusalem har gått bra och Herr Arnes penningar över förväntan. Det spekulerade om hennes inval i Svenska Akademien. Till Valborg Olander talade hon i klartext:
–Jag vill inte in. Jag vill hellre ha Nobelpriset.
Hon trodde nu att Per Hallström skulle få det innan hon fick det.
– Dessutom skriver han vers och Wirsén ger ändå hellre pris till en man, som är skald än till ett romanskrivande fruntimmer… Det finns ingen mer än jag i Sverige som har en liten tillstymmelse till världsrykte… Ja, Strindberg men han är väl ändå för hårdsmält.

Nu var det 1905 och unionsupplösningens år. Den lagerlöfska supporterskaran formerade sig på nytt, styrkta av stigande popularitet hemma och utomlands. I täten gick Svenska Dagbladet som alltid stödde Selma Lagerlöf när Nobelpriset kom på tal, men nu dök också hennes kamrat från ungdomen i Östra Emtervik upp på scenen. Adolf Noreen, som var uppväxt på Herresta i hemsocknen, hade blivit professor i nordiska språk i Uppsala och ansedd som en av de tongivande språkforskarna. Han tillhörde nomineringskommittén, men kom in i akademien först 1919. I sex år därefter satt sedan han och hans barndomsvän Selma Lagerlöf från samma lilla kyrksocken i Värmland tillsammans i Svenska Akademien. Adolf Noreen var den som övertygade Selma Lagerlöf om att nystava Nils Holgersson och han tog sedan aktiv del i bokens redigering.

I sin propå hänvisade Adolf Noreen till hennes “allbekanta och erkända utmärkta skönlitterära författarskap.” Hans kollega i Lund, Fredrik Wulff anslöt och nu började också stöd komma från annat håll, bland annat från den norska kyrkans överhuvud biskopen Anton Christian Bang:
-När jag kastar en blick på världslitteraturen, som den för ögonblicket gestaltar sig kan jag inte finna någon författare eller författarinna som efter min mening bättre skulle förtjäna att denna gång hedras med Nobelpriset än fröken Lagerlöf.
Stöd kom nu också från Finland där Selma Lagerlöf hade många beundrare.

Under de första åren i litteraturprisets historia betade Svenska Akademien av en lista med kandidater av både hög ålder och högt anseende. Gunnar Ahlström kommenterade valet av pristagare:
– Många undrade dock, om inte Nobelbelöningen lämpligen borde tillfalla diktare som icke satt i rullstol och snart avled efter mottagandet.
1905 års pristagare som var polacken Henryk Sienkiewicz levde visserligen ytterligare nio år, men 1906 års man, italienaren Giosuè Carducci, var slagrörd redan då priset delades ut.

Sophie Elkan ändrade nu på Selma Lagerlöfs villkor i testamentet och meddelade:
– När jag gjorde mitt förra var du en fattig liten tös, nu är jag lika säker på att du får Nobelpriset i höst som att Carducci är död.

Lagerlöfs supportrar samlade kraft
Kanhända påverkade av karikatyrtecknarnas drift med de åldriga pristagarna. Trenden bröts dramatiskt år 1907. Selma Lagerlöf hade avancerat från en av flera tänkbara till en av huvudkandidaterna. En kvinna endast 48 år gammal var det perfekta valet om mönster skulle brytas. Den ständige sekreteraren Carl David af Wirsén var en erfaren maktspelare och lanserade därför den blott 42-årige engelsmannen Rudyard Kipling, som skrivit den mycket populära Djungelboken och därmed var Selma Lagerlöf neutraliserad. Rudyard Kipling fick priset och akademin fick beröm för första gången på länge, men de lagerlöfska styrkorna samlade sig inför ett avgörande året därpå.

I november 1907 var Selma Lagerlöf på möte med statens litterära stipendienämnd. Hon träffade då Carl David af Wirsén. Hon skrev:
-Han är en högst besynnerlig företeelse numera. Han är sjuk efter utseendet att döma, tunn och grå och svag. Han stammar vådligt, då han talar, men han var snäll hela tiden... Man fick nypa sig i armen för att komma ihåg att detta var den allsmäktige, som så länge har styrt sitt samfund. Det är naturligtvis sjukdomen som har brutit honom.

1908 fyllde Selma Lagerlöf 50 år. Hon stod på höjden av sin berömmelse. Dikten Till Selma i tidningen Söndags-Nisse säger något om den intensiva uppvaktningen på födelsedagen: ”Som plundrade av tjuvars hand - stå alla växthus tomma - i hela Sveriges långa land – finns inte kvar en blomma.”

Carl David af Wirsén sa i en intervju i tidningen Idun att ”Selma Lagerlöf borde lära av fru Lenngren att undvika svulst och förkonstling”. Detta uttalande som fick karikatyrtecknare och satiriker att gå i spinn av lycka.

Sophie Elkan tyckte att Selma Lagerlöf gott kunde få priset nu och slå ihop det med födelsedagen. Allt ståhej kunde då stökas över på en gång. Selma Lagerlöf fick också brev från beundraren Fredrik Wulff, som hade tänkt mycket på henne dessa dagar då Nobelpriset skulle avgöras. Selma Lagerlöfs kommentar var:
-Det hänger på en röst om jag får det. Det vet han men avgörandet är inte kommet än.”
Om födelsedagshälsningen från sekreteraren Carl David af Wirsén säger hon:
-Annars har Wirsén aldrig gjort något dummare än då han sände mig den lilla hälsningen i Idun.

Carl David af Wirsén fick under året allt svårare att hålla ordning i sin flock. Motståndet mot Selma Lagerlöf krackelerade allt mer och allt fler ledamöter fann det oförsvarligt att år efter år negligera en författare som samlade allt flera anhängare bland läsare och fackfolk i Sverige såväl som utomlands. En högljudd opinion krävde dessutom att det var dags att uppmärksamma den svenska litteraturens förtjänster. Eftersom August Strindberg aldrig blev nominerad, så stod det mellan Verner von Heidenstam och Selma Lagerlöf.

En ny tungviktare slöt nu upp vid Selma Lagerlöfs sida. Gottfrid Billing var akademiledamot, professor, riksdagsman och biskop i Lund. Han ansågs vara en ytterst handfast kyrkans man som frankt deklarerade att han skulle föreslå Lagerlöf ända tills hon verkligen fick priset. Karl Warburg, litteraturhistoriker och professor, var en annan och en omvänd Lagerlöf-vän. Han var möjligen påverkad av hustrun Betty och hennes väninna Sophie Elkan. Han grundar sina förord på de utlåtanden från utlandet som han hade fått som Nobelbibliotekarie. Akademier och lärosäten mobiliserade. Från Göteborgs nya högskola föreslog samtliga tio professorer att priset skulle gå till fröken Selma Lagerlöf. Universitetet i Helsingfors hörde av sig och ansåg att ”Selma Lagerlöfs betydelse för Sverige nu skulle utvidgas till ett erkännande av hennes och hennes folks betydelse för mänskligheten”.

Ända fram till i november 1908 skrev tidningarna att priset detta år äntligen skulle hamna i Sverige och Falun. Dessa skriverier grundades på de envisa rykten och uppgiften om att Carl David af Wirsén hade bett att få slippa att talet på Nobelfesten. Det kunde bara betyda en sak: Han hade fått ge med sig!

Låsning mellan två läger
I detta äntligen-tillstånd briserade bomben! Uppsala Nya Tidning meddelade den 26 november 1908 att ”årets Nobelpris i litteratur tilldelats professorn i filosofi i Jena Rudolf Eucken”. Tidningen fortsätter: ”sitt eget rekord i olämplig och oförnuftig behandling av den grannlaga uppgiften (som utdelare av det litterära Nobelpriset) har akademien onekligen slagit, om det här återgivna ryktet besannar sig”. Det gjorde det också.
– Därmed igångsattes ett blåsväder som snabbt växte ut till den värsta stormen i Svenska akademiens historia, skrev Gunnar Ahlström och Fredrik Böök, tongivande litteraturkritiker i Svenska Dagbladet, tog bladet från munnen och betonade ”nödvändigheten för Svenska akademien att rycka upp sig till litterär hållning”.

Att Carl David af Wirsén dragit sig undan berodde inte på att han ville slippa Selma Lagerlöf. Då han hade försökt trumfa igenom sitt förord för den engelske författaren Charles Swinburne härsknade biskopen Billing till och krävde att även Lagerlöfsanhängarna skulle få komma till tals. På så sätt uppstod en låsning mellan två läger. Någon möjlighet till jämkning fanns inte.
Harald Hjärne, som först av alla nominerade Selma Lagerlöf 1904, var märkligt nog den som svek henne med sin röst och gjorde striden jämn. Han hade inte ändrat uppfattning om Lagerlöf, men var förgrymmad över att Sveriges Folkskollärarförbund fått henne att skriva Nils Holgerssons underbara resa som läsebok för folkskolan.
– Bland de faror som hota vår fosterländska framtid, betraktar jag det överhandtagande folkskollärarväldet såsom en av de ingalunda minsta”, skrev Harald Hjärne. Protestens udd var riktad mot den liberala Staaff-regeringens ecklesiastikminister skolläraren Fridtjuf Berg, som ville modernisera skolan, men det var Selma Lagerlöf som fick bli måltavlan och därmed sannolikt berövad ett pris redan 1908.

Eftersom Svenska Akademien strävade efter enhälliga beslut, gällde det att hitta en kompromisskandidat. Professorn från tyska Jena ”som ingen hört talas om varken förr eller senare” som Vivi Edström uttrycker det, nominerades men det var inte Carl David af Wirséns förslag. Han hade ett eget som förkastats. Tvärt om ogillade han Rudolf Euken och ville därför heller inte tala till honom vid Nobelfesten.

Valet av Rudolf Eucken innebar att Carl David af Wirsén föll på eget grepp. Det var hans första stora nederlag och hans makt och inflytande var därmed bruten. Men priset hade trots alla förhandsspekulationer även detta år gått Selma Lagerlöf förbi, så den kampen kunde han fortsätta.

När akademien samlade sig till 1909 års nomineringar var allt redan klart. Förra årets turbulens hade skakat om, och man var klar över att anseendet hängde på en skör tråd. Det kunde återställas genom att välja en modern diktare med gott internationellt rykte. Den svenska opinionen krävde på nytt att den omvittnat goda svenska litteraturen skulle få sitt erkännande. Så manegen var krattad för Selma Lagerlöf. Hennes motståndare sedan förra året hade gett upp eller bytt sida.

Satsade på fransk kandidat
Endast Carl David af Wirsén var ståndaktig. I denna sista kamp satsade han på en fransk författare. Lagerlöfs favoritskap kommenterar han indirekt:
– På en lätt uppskruvad s.k. allmän opinion bör ej för stor vikt fästas. Gjorde man så, då skulle Strindberg, därest han vore föreslagen, främst komma i åtanke.
Hans totala nederlag kom vid omröstningen i akademien den 11 november då endast tre röstade för och elva emot hans förslag. ”Han visste att han ställts mot väggen, men han stod fast och kämpade sin ensamma strid mot solnedgången” skrev Gunnar Ahlström.

Så fick Selma Lagerlöf sitt Nobelpris 1909. Någon dag efter omröstningen kom meddelandet till Falun i rekommenderat brev författat av Carl David af Wirsén. Valborg Olander öppnade och ringde till Mårbacka där Selma Lagerlöf befann sig.
– Hans brev är mycket ämbetsmannamässigt och formellt. Nå, något annat var ju inte att vänta, skrev Selma Lagerlöf till Sophie Elkan.
Wirsén avgick som ständig sekreterare året därpå och avled 1912.

– Hennes glädje över priset har en mycket bestämd innebörd: Mårbacka, skrev Gunnar Ahlström. Mindre än en månad efter priset – lördagen efter trettondagen 1910- undertecknar hon köpekontraktet för Mårbacka. Familjecirkeln var sluten.

Matts Nilsson